Fallet Sannah
I går när jag skulle gå och lägga mig så startade jag tv:n i sovrummet. Kalla Fakta började precis och jag reagerade för att de sa att dagens fall hade hänt i Ekshärad i Värmland. (Som hör till Hagfors kommun). Programmet handlade om Fallet Sannah. Hon hade blivit utsatt för en våldtäkt när hon var 15 år. Hon kände igen gärningsmannen för att hon kände honom och när det kom fram vad som hade hänt så gjorde hennes föräldrar en anmälan. Hela historien är en stor soppa men de hela slutade med att gärningsmannen gick fri, åtal väcktes ej.
Fick betala skadestånd till gärningsmannen
Senare blev i stället Sannah dömd för att ha hittat på allt. Trots att hon har ett rättsintyg som styrker handlingen och kan peka ut gärningsmannen. Så nu får hon betala skadestånd till han som våldtog henne. Det är helt sjukt hur vårt rättsystem fungerar. Kalla fakta kommer även fram till att det finns bevis som polisen struntat i och att det finns brister i utredningen , för att polisenhela tiden utgick från att Sannah ljög.
Jag har upplevt samma sak
Sannah har även Aspergers syndrom och hon berättar om hur hon upplever att polisen inte förstod hennes funktionsnedsättning och svårigheter. De pressade henne på ett sätt som inte är okej. Jag känner igen det Sannah beskriver, jag kan bara prata utifrån mig själv. När jag var 16 år så utsattes jag för ett sexuellt övergrepp. (Ni kan läsa mer om det här) Även jag blev dåligt bemött av polisen.
Polisen borde ha bättre kunskap om NPF-diagnoser
När mitt andra förhör skulle hållas så var det självaste chefåklagaren som skulle hålla i det. Han hade läst på om min diagnos, trodde han i alla fall. I rummet fanns jag, min klassföreståndare, en polis och åklagaren. Min klassföreståndare var med för att jag inte ville ha med mina föräldrar men de ville att någon vuxen skulle vara med. Hon var dock tillsagd att hon inte fick säga ett ord under förhöret för det spelades in. Det visade sig att åklagaren inte hade läst på om Aspergers syndrom utan om ”vanlig” autism och han började prata till mig som jag vore ett barn. Flera gånger frågade han om jag verkligen förstod vad han sa.
Svarade plikttroget på alla frågor
Jag satt där snällt och svarade plikttroget på alla frågor. När man sitter i en sådan utsatt situation som detta var så vill man ju bara att allt ska bli så bra som möjligt. Därför svarade jag på polisens frågor, för hur skulle de annars kunna hjälpa mig? I dag när jag tänker tillbaka på det så känns det bara absurt att han sitter och frågar vad jag hade för trosor på mig samtidigt som han pratar till mig på bebisspråk. När förhöret var slut och min klassföreståndare äntligen får prata så skriker hon: ”Vad håller ni på med egentligen? Varför pratar du till Joanna som hon vore efterbliven? Hon är troligen smartare än vad du är”. Åklagaren började mumla något ohörbart och såg besvärad ut. När det kom fram att han läst på om fel diagnos så bad han om ursäkt.
Har det någon betydelse vad jag använder för trosor?
Jag tycker att polisen borde ha lite mer kunskap om NPF-diagnoser. Sen tycker jag att det är sjukt att de ställer frågor som vad man hade för trosor på sig. Va fan spelar det för roll? För även om jag nu skulle runt naken på stan så har INGEN rätt att ta på mig om jag inte tycker att det är okej.
Här kan ni se programmet om Sannah.
