Detta är ett gammalt inlägg som återpubliceras
På senare år har jag läst på flera ställen att Aspergers syndrom och autism går att bota. Desperata föräldrar går på detta och sätter sina barn på olika dieter i hopp om att de ska bli botade. Sånt här gör mig upprörd. Det finns forskning som visar att Autism är en diagnos som man födds och dör med. Det är inget som kan växa bort eller ”botas”. Och sen kan jag undra varför man som förälder vill ”bota” ens barns personlighet?
Aspergers syndrom går inte att bota eller lindra med mediciner. Men man kan lära sig hur man fungerar och få strategier. Och lära sig hur man ska kunna leva enklare och undvika jobbiga situationer.
Vissa av symtom som jag hade när jag fick min diagnos 2004 finns inte kvar i dag. Men det betyder inte att de försvunnit. Utan att jag lärt mig att hantera min diagnos så de inte längre är ett synligt problem.
Aspergers syndrom hos Joanna 2004- Nu 2018
Jag hade en förmåga att bli för intensiv.
Som ung var jag väldigt intensiv. Tillexempel hur många sms får man skicka på en dag? Jag kan säga att mina 3000 gratis sms/månad tog slut ganska fort. Många vänner har försvunnit under årens lopp för jag var för jobbig och för på.
I dag: När jag möter nya människor som jag vet att jag kommer ha en regelbunden kontakt med så säger jag åt dem att säga stopp om jag blir för intensiv. För det är inte frågan om utan när. Men säger dom stopp så kan jag stoppa, för vem vill vara jobbig? Inte jag iallafall och jag kan stoppa, men problemet är att jag inte vet när jag ska stoppa. Eftersom en del personer tycker att det är okej att få 10 sms på en dag. Medan andra tycker att det är okej med 100 sms på en dag. Men hur vet jag om vem som vill vad? Vi går ju inte runt med en postit-lapp i pannan där det står ”Du får bara skicka 10 sms/ dag till mig”. Men säger du stopp så stoppar jag. Då slipper jag bli för intensiv och du slipper tycka att jag är jobbig.
Jag hade en förmåga att fastna i saker.
Jag hade intressen som uppslukade all min tid. Pappa fick låsa in dataspelet The SIMS i vapenskåpet för jag sov inte på nätterna och kom inte i väg till skolan
I dag: Jag har fortfarande en förmåga att fastna i saker. Men jag planerar in fasta tider för saker som jag vet att jag måste göra och som jag kan glömma när jag fastnar. Tex äta mat, gå på toa… osv saker man måste göra för att fungera som människa.
Jag kunde älta saker i flera år.
Jag är en person som ältar saker och kan göra det i flera år.
I dag: I dag försöker jag dock låta bli det och gå vidare genom att säga ”Jag förstår att det här kanske inte är en stor grej för dig. Men det är det för mig och för att jag ska må bra så behöver vi prata om det här”. När fått utrycka hur jag upplever saken så har jag lättare att släppa den och gå vidare.
Jag hade svårt att sätta mig in i andra situationer vid bråk och konflikter.
Jag hade svårt att se att jag gjort fel. Jag blev väldigt arg och det kunde sluta med att jag sparkade foten i väggen och bröt en tå.
I dag: Jag tar timeout när jag känner jag börjar bli arg. Jag går därifrån tills jag lugnat ner mig, sen jag prata och lösa och situationen.
Jag klarade inte av hastiga förändringar.
Det kunde sluta i kaos och att jag skadade mig själv.
I dag: Jag förstår att det kan bli förändringar och jag upplever det som jobbigt. Men orkar jag inte lösa det själv så kan jag i dag ringa tex ringa Carolina och säga: ”Hej de är kaos hjälp mig att lösa det här. Hur ska jag tänka?”.
