Jag hade glömt hur det kändes att må bra
Vi är inne i juni nu, jag hänger inte riktigt med. Jag har sagt det förr att tiden går alldeles för fort. Det var nyss som det var januari och nu helt plötsligt så har halva året gått. Sommaren och våren brukar betyda depression och ångest för mig. Det är så det sett ut de senaste 15 åren. Men i år blev det ingen depression (inte än iallafall) och det känns så jävla sjukt. Är det så här det känns att må bra? Jag hade liksom glömt bort hur det var för att jag spenderat halva mitt liv på psykiatrin.
Jag hade glömt att man kunde vakna upp och bara kliva upp ur sängen utan att tänka att man inte orkar. Jag hade glömt att man kunde svara ”Ja det låter kul”, när någon undrar att man vill hitta på något. Utan att tänka fan va jobbigt det här kommer bli.
Ser mig själv som sjuk
Jag ser fortfarande mig själv som någon som är sjuk, för det är det enda jag vet vad det är. Jag känner knappt den friska Joanna, vi fick bara spendera 10 år tillsammans. Joanna med kroniska sjukdomar har jag dock levt i hop med i 20 år. Jag kommer ju aldrig bli helt frisk, som sagt har jag två kroniska sjukdomar. Men i dag är jag är jag rätt medicinerad, så jag är så frisk man kan bli. Varje vecka får jag påminna mig själv om att jag inte har någon tid hos psykiatrin längre, för jag är frisk nu.
Njuta av att må bra
Det uppstår situationer där jag tidigare fått ångest/panikångest och jag står där i mitt i situationen och blir paff för att det inte händer något. Jag är lugnt och det finns inte en tendens till ångest eller oro. Jag klarar helt plötsligt av situationer som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle klara. Fast det känns konstigt så känns det också skönt, så jag ska passa på att njuta av att må bra. För det tragiska sanningen är ju att jag trots allt lever med Bipolär sjukdom, och risken är ganska stor att jag någon gång i framtiden blir deprimerad igen. Men fram till dess ska jag passa på att njuta av livet.
