Browsing Tag

psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa Vardag

”Har du testat att gå en promenad?”

Posted on 2 november, 2017

12 timmars sömn

Jag har precis vaknat, blev 12 timmars sömn i natt. Har inte riktigt vaknat till liv än och känt efter hur det känns. Ligger i soffan och kollar på Sofias änglar. Solen skiner i Karlstad i dag och jag funderar över att ta en promenad.

Kan inte klona mig

På tal om det så ställde sköterskan jag pratade med i går underliga frågor. Först undra hon om jag tyckte det var smart att kicka igång en föreläsningsturné om jag mår så här. Jag försökte förklara att jag inte har något val för jag kan inte ställa in en föreläsning. Då tyckte hon ”Kan inte någon annan föreläsa åt dig?”. Haha hur tänkte hon där liksom? Nej ingen annan kan föreläsa åt mig och berätta min historia och jag kan tyvärr inte klona mig.

Har du testat att gå en promenad?

Sen tyckte hon ”Har du testat att gå en promenad?”. Seriöst tror hon på fullaste allvar att jag sätter mig och ringer psyk och ber om att få prata med en läkare om det hade hjälpt att promenera bort min ångest. Jag tycker att den kommentaren är lite kränkande då jag självklart testat allt jag kan själv innan jag söker hjälp.

Har du testat att gå en promenad

 

Psykisk ohälsa Vardag

Att ha självinsikt

Posted on 1 november, 2017

Att ha självinsikt…

Jag har alltid haft bra självinsikt. Jag märker själv när det börjar tippa åt de enda eller det andra hållet. Jag söker hjälp av psykiatrin när jag känner att det behövs. Just nu säger min självinsikt att jag inte ska köra bil.

Groggy

Jag höjde som sagt till 400 mg i går och känner mig helt jävla groggy. Jag glömmer orden mitt i en mening. Jag gick till kylskåpet fyra gånger förut men glömde varför jag gick dit. Jag smsade till fel nummer när jag skulle skriva till min kompis, fast jag visste att han inte använder det för jag pratade med honom senast i går. Nej min hjärna är inte som den ska just nu och nu har jag precis höjt dosen med 200 mg till så vill inte ens veta hur min hjärna fungerar i morgon. Jag är ju som sagt väldigt känslig för mediciner. Men vi får väl ge det ett försök.

Kommer inte köra bil de närmsta dagarna

Dock tänker jag inte sätta mig framför ratten i morgon så smsade min chef och sa att jag jobbar hemifrån i morgon. Jag önskar att alla hade en chef som svarar att man inte ska känna någon press att jobba och att det viktigaste är att man mår bra. Nu har jag precis svalt 600 mg så skriver jag inget i morgon så är jag troligtvis däckad;)

självinsikt

Psykisk ohälsa Vardag

Är jag på väg in i en depression?

Posted on 1 november, 2017

De tar mig på allvar efter att jag fick rätt diagnos

I över 15 år har jag funnits inom psykiatrin och det är många gånger som jag känt att det inte tagit mig på allvar när jag berättar hur jag mår. Men jag märker en stor skillnad de senaste åren. När jag fick min diagnos så började dom ta mig på allvar. Bara för att jag är bipolär, vilket jag var i 12 år men ingen visste det. Men nu när det står i journalen så tar de mig helt plötsligt på allvar.

Depression?

I två veckor har jag känt att det något som händer. Jag är överdrivet trött och saker som annars är roliga känns bara tråkiga och jobbiga. Jag tror att jag är påväg in i en depression. För 1,5 vecka sedan höjde jag Seroquel med 50 mg, vilket jag får vid behov. Men jag känner ingen skillnad och har fortfarande mycket ångest så höjde 50 mg till i går kväll. I morse ringde jag till psykiatrin för jag kände att det är bra att de vet om vad som händer. Det tog 30 minuter från att jag lagt på med sköterskan tills läkaren ringer mig. Tummen upp den här gången!

Höjer dosen i tre veckor

Han tyckte att vi skulle höja till 600 mg i minst tre veckor och se vad som händer. Eventuellt behöver vi sätta in en antidepressiv men vi försöker undvika det så länge det går. Eftersom jag har en förmåga att bli manisk av dom. Jag tycker det är skönt att de tar mig på allvar och agerar snabbt för som sagt kommer november bli ganska körigt. Agerar vi inte nu så är ju risken att jag är total kraschad i december. Samtidigt är jag lite orolig för att jag ska bli trög av så hög dos, för jag måste ju kunna klara av att föreläsa. Haha det är ju lite komiskt att jag ska föreläsa på landstingets föreläsning nästa vecka och prata om mina erfarenheter av mediciner och så är jag hög på mediciner. Men det blir nog säkert bra.

De gav mig beröm

Dom gav mig även beröm för att jag ringde och bad om hjälp innan jag började skada mig själv den här gången. Och jag ger beröm för att de ger mig hjälp utan tjat den här gången. Men det är bara att försöka göra det bästa av situationen tyvärr kommer ju depression alltid vara en del av mitt liv.

depression

Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Varför fick jag inte mer hjälp?

Posted on 25 oktober, 2017

Varför fick jag inte mer hjälp?

Ida saknar arbetsförmåga

-Ja du kan läsa igenom det själv först så pratar vi om det sen. sa arbetsterapeuten när hon gav mig ett papper.Och jag börjar läsa. Fina ord om mitt minne, min koncentrationsförmåga, min motorik och ork. Sen ser jag den sista meningen: Jag anser att Ida helt saknar arbetsförmåga.

Skulle få hjälp att hitta ett arbete

Saknar arbetsförmåga? Nej det kan inte stämma. Det var inte alls det den här utredningen skulle visa. Den skulle visa att jag hade ungefär 50 procents arbetsförmåga och jag skulle få hjälp att hitta ett arbete som var anpassat till mig. Kanske en utbildning då vården var för tung för mig. Inte att jag 29 år gammal inte skulle kunna arbeta mer. Jag hade ju minst 35 år kvar i arbetslivet. Jag hade knappt börjat. Att demensvården inte fungerade hade jag förstått tidigare och nästan sörjt klart. Även om jag älskade min arbete så fanns det annat. Andra sätt att jobba med människor och kunna göra skillnad.

Tårarna rinner längst mina kinder

Arbetsterapeuten berättar om hur hon kommit fram till detta men jag hör knappt vad hon säger. Tårarna rinner ner för mina kinder och min blick stirrar på den sista meningen. Jag kan inte sluta läsa den och jag kan inte sluta gråta. Hon lägger en hand på min och säger att hon förstår att det känns jobbigt. Sen öppnar hon dörren och släpper in en representant från försäkringskassan och en representant från arbetsförmedlingen. Dom tar i hand och sätter sig ner vid det runda bordet i det lilla rum vi sitter i. Jag har ingen aning om vad dom heter eller vem som är från vilken instans. Jag som aldrig gråter inför andra kan inte hindra  tårarna från att rinna ner för mina kinder.

Fanns inga andra alternativ

Arbetsterapeuten berättar för dom andra vad utredningen gett och dom diskuterar en stund. Jag sitter med böjt huvud och stirrar på pappret som fortfarande ligger framför mig. Någon av dom frågar mig hur jag känner. Jag vet inte om jag svarar. Jag kan bara tänka att det inte skulle vara så här. Jag ska inte bli sjukpensionär innan jag ens fyller 30. Jag säger tillslut att jag inte vill bli sjukpensionär och frågar vilka alternativ det finns. Tydligen inga alls.

Pest eller kolera

Personen från försäkringskassan säger att jag själv väljer om jag vill ansöka om att bli sjukpensionär eller inte. Och om jag inte ansöker om det får jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. Kvinnan från arbetsförmedlingen säger att då det finns dokumenterat att jag inte kan arbeta kan jag inte skriva in mig hos dom. Så mina alternativ är att ansöka om sjukpension eller söka socialbidrag. Pest eller kolera.

Förnedrande att behöva redovisa varje krona

Socialbidrag har jag haft förut. Att behöva redovisa varje krona man använt är otroligt förnedrande. Att varje månad få stå med mössan i handen och be om lite pengar för att kunna betala hyran och köpa lite mat. Det är inte ett alternativ. Då måste det vara bättre att bli sjukpensionär. Då bestämmer jag åtminstone själv över min ekonomi.

Vad skulle jag säga?

Men vad gör man för nytta i samhället när man inte arbetar? När man lever på andras skattepengar? Den första frågan man får från nya människor är vad man arbetar med. Vad ska jag svara nu? Jag är sjukpensionär. Då kommer nästa fråga. Varför? Vad ska jag svara på det? Att jag är psykisk sjuk? Att min ångest styr mitt liv? Att jag inte klarar av att hantera mina känslor? Att min kropp ständigt värker efter att jag som ensamstående mamma i perioder haft tre jobb samtidigt som jag pluggat 100% och haft anorexi? Att jag varit så jävla duktig hela mitt liv att varken kropp eller själ orkar mera?

Varför fick jag inte mer hjälp?

Snart fyller jag 33 år. Jag är fortfarande sjukpensionär. Jag har inte accepterat det än. Jag funderar fortfarande på varför jag inte fick mer hjälp. Varför det var så enkelt att bara säga att: du kan inte, det går inte. Jag tror inte på det. Jag tror fortfarande på att jag kan arbeta. Men med hjälp. Men vem ska hjälpa mig när dom som borde göra det säger att det inte finns någonting att göra?

/Ida

…………………………………………………………………………………………

Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?

Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Vardag

1 år och tre månader utan självskadebeteende

Posted on 22 oktober, 2017

1 år och tre månader utan självskadebeteende

I dag har jag klarat 1 år och tre månader utan självskadebeteende, nu är det bara tre månader kvar till delmål nummer 2. Jag kommer alltid få kämpa emot impulsen men det blir enklare och enklare för varje månad som går.

I bland kan jag undra varför jag inte slutade upp med det här tidigare. Eller det gjorde jag ju men höll uppe som längst i sex månader. Men jag tror faktiskt inte att jag var redo för det då. Jag var inte så stark som jag är i dag så jag klarar att hantera det på andra sätt. Jag hade inte heller världens bästa vänner som stöttar mig i ur och skur. Nu kör vi tre månader till!

1 år och tre månader utan självskadebeteende