Ska jag skratta eller gråta?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I dag hade jag äntligen min tid hos Cystoskopimottagningen, som jag väntat på sedan augusti. Tanken var att vi skulle hitta en lösning på min njurstensproblematik, men så blev det inte riktigt. Stenen som satt på vänster sida i september var nu borta. Vilket jag redan visste eftersom jag hade ett anfall för en månad sedan. Det fanns lite rester av den kvar och eftersom det finns en risk att den växer och blir en sten så ska vi göra en röntgen om ett år.
Njurstenen som blev muskelsmärta
Sen påstår dom att det inte är njurstenar som är mitt problem, utan att det är muskesmärta som jag har. Jag känner mig kränkt på riktigt. Jag har har levt med muskelsmärta i 20 år eftersom jag har en reumatisk sjukdom. Jag har aldrig krupit runt på ett golv och skrikit av muskelsmärta. Jag undrade hur jag kan ha blod i urinen varje gång jag är på akuten om det nu är muskelsmärta jag har. Läkaren tyckte att blodet i urinen och smärtan inte behöver höra ihop. Då tyckte jag att det kanske är dags att ta reda på varför jag kissar blod flera gånger varje månad. Det var dock inte deras ansvar.
Urinrörsvidgande medicin
Jag fick ett recept på urinrörsvidgande mediciner eftersom de hjälper, så jag kan ha hemma. Jag undrade hur de kan hjälpa om jag nu inte har njursten. Då tyckte läkaren att de gör så alla muskler slappnar av och då även den muskeln jag har ont i. Jag undrade om de kunde skicka en remiss till smärtkliniken eftersom jag lever med så mycket smärta men det kunde inte dom göra sa han. Det var vårdcentralens ansvar.
Ska utbilda mig till läkare
Det vi kom fram till var som sagt att vi skulle göra en röntgen om ett år. Får jag mer ont så ska jag åka till akuten. Jo fast det var ju därifrån jag kom för att dom inte kunde hjälpa mig. Så vem fan ska hjälpa mig då? Funderar på att utbilda mig till läkare och behandla mig själv, för det verkar vara enklaste alternativet för att få vård.
Smärtklinken
En läkare på vårdcentralen en smart sak en gång: ”Vi måste sluta leta efter fel och i stället leta efter en lösning”. Fler läkare borde tänka så. För egentligen spelar det ju ingen roll varför jag har ont. Vi vet att jag inte är döende och det är ju det viktigaste men man måste kunna göra något åt smärtan. Nu ska jag testa att skicka en egenremiss till smärtklinken men har en känsla av att de inte heller vill hjälpa mig.
