Nu känns det lite lugnare…
Det var ett under att jag tog mig upp i morse. Gick direkt in i duschen för att spola iskallt vatten på mig så jag vaknade till liv innan jag skulle hinna vända tillbaka till sängen. Gav Baby mat, klädde på mig och tog ett äpple i handen och åkte mot kontoret. Överlevde de fyra timmar jag skulle jobba, först arbetsdagen på en vecka. Sen åkte jag och köpte lunch på vägen innan jag skulle till läkaren på psyk.
Det avgörande läkarsamtalet
I dag var det dags för det där avgörande läkarsamtalet. Som jag tidigare skrivit om så måste jag ha ett läkarintyg på att jag bara kan jobba 50% eftersom jag fyller 30 år i februari och då ska ansöka om halv sjukpension. Jag blev glad när jag såg kallelsen för jag fick träffa samma läkare som jag träffat fyra gånger på raken nu. Det är nog ett rekord, iallafall på vuxenpsyk. Jag blev lite lugnare när jag såg att det var han kände lite hopp men det känns fortfarande läskigt. Det läkaren skriver i det här intyget kan avgöra mitt liv, min framtid. Har läkaren missförstått någonting så är det kört.
Hur kan de ens tro att jag kan jobba 75%?
Men samtalet kändes bra och det första han typ sa var ”Hur kan de ens tro att du kan jobba 75% när du aldrig gjort det i hela ditt liv?”. Ja det kan man fråga sig. Nu ska jag bara ha ett läkarintyg från reumatologen också men dit ska jag den 6/11.
Har jag hamnat på psyk eller i en Harry Potter film?
När jag anmälde mig i receptionen så fick jag en lapp av hon som satt där. Jag kollade på den och undrade om jag hamnat på psyk eller i en Harry Potter film? För tydligen ska man ta sig igenom en labyrint för att hitta läkaren annars får du inte komma ut eller något;)
