Självklart vill jag gästblogga hos Joanna
Du skulle inte vilja gästblogga på min blogg? Frågan som borde vara hur lätt som helst att svara ja på. Äran att få frågan är stor och det gör nog att svaret är svårt. Vill jag vara gästbloggare hos hon som har varit en så stor inspiration och ett så enormt stöd under alla dessa år? Självklart vill jag det med vad ska lilla jag kunna skriva om som är intressant? Skriv om vad min blogg betytt för dig:P Svaret är lika självklart som genialt, självklart ska jag skriva om vad bloggen betytt för mig och även vad personen Joanna visat sig betyda för mig. Men hur gör jag detta på ett bra sätt tro? Det bästa sättet är nog att inte tänka så mkt och bara skriva det som dyker upp i skallen. Ok så gör vi, nu åker vi.
Allting började 2010
Minnet sviktar lite var vi börjar denna resa men jag tror vi landar runt år 2010-2011. Om jag minns rätt så studerar jag fortfarande till undersköterska när jag får den stora äran att köpa en inspelad föreläsning med Joanna Halvardsson. En enkel ljudfil från en person som inspirerat mig så sjukt mycket. Och hjälp mig under en tid i livet när många frågor fått svar men även fler frågor skapats. En tid när diagnoser på allvar börjar komma på tal och en utredning startar. Den turbulenta tiden med frågor som vem fan är jag och varför har ingen hjälpt mig tidigare.
Joannas berättelse gav mig styrka
Då dyker hon upp och visar att man är precis den man ska vara oavsett hur man tar sig fram, eller vilken hjälp man kan behöva. Jag skulle här kunna berätta om hur många gånger den där föreläsningen snurrade i datorn men det tror jag knappast behövs. Den gick oavbrutet minst ett dygn och sedan minst en gång per dag under lång tid. Orden och rösten var bara något som jag måste höra för att dem gav mig styrka att orka med detta. Det som fick mig att se på utredningen som något positivt. Kan hon klara allt som varit med om. Så mycket värre saker än mig, så kan självklart jag klara detta tänkte jag flera gånger om dagen.
Ville ge henne en kram
När sedan allt var över och diagnosen Aspergers syndrom var konstaterad så kändes det som att jag ville springa till Joanna och ge henne en bamsekram. En kram som tack för att hon hjälpt mig igenom detta. Men det kunde jag inte göra för hon hade ju inte en aning om vem jag var och att hon betytt så mkt som hon gjort. Det enda jag gjorde var att bestämma att en dag SKA jag träffa henne och lyssna på en föreläsning live. Då ska jag ge henne en kram som tack för allt.
Kunde börja leva på riktigt
Min diagnos sätts år 2012 och kanske är det nu som jag kan börja leva på riktigt. Det är iaf nu som jag börjar söka otroligt med information. Det är även nu som Joanna återigen blir en stor del av att jag förstår hur även jag fungerar ibland. Tänk att någon annan kan skriva det jag känner på ett så bra sätt att folk läser det. Jag är inte ensam utan det finns fler som har problemen och styrkorna (som jag upptäcker senare).
Övergick till vänskap
Åren går och kontakten med Joanna blir till en vänskap utöver det vanliga. En person som man kan fråga saker och som inte säger att man är dum eller konstig. Men ännu så vågar jag inte ta steget att träffa min “förebild” live utan det blir via facebook och bloggen som kontakten hålls. Detta håller i sig ända till år 2016.
Äntligen fick jag träffa henne
Den 29 september år 2016 sker det som jag bestämde skulle ske för flera år sedan. Den dagen skrivs följande text på Joannas blogg. “Och de här är Martin, han är nog ett av mina störa fans;) Han har följt min blogg i flera år men i dag träffades vi för första gången, så kul!” Jag fick träffa Joanna Halvardsson och äntligen tacka henne för allt hon gjort för mig bara genom att vara den hon är. Äntligen fick jag ge henne en kram och äntligen fick jag se henne föreläsa.
Sjukt ångestladdat
Det var sjukt ångestladdat och massa tankar när jag åkte för att genomföra detta mål men det blev gjort. När man sitter där och lyssnar på henne och tårarna rinner. Dels för att man känner igen sig. Dels för att det är fruktansvärt det hon fått gå igenom. När detta sker kan jag ändå inte låta bli att bli lite stolt över mig själv som verkligen träffade min idol. Nu är mötet avklarat och beviset på att denna människa är så fantastiskt som jag trott är ett faktum. Nu är bara frågan när nästa träff med Joanna ska ske för jag ska träffa henne igen det kan ni lita på.
Tack för att ni läst mitt inlägg på denna blogg och tack till Joanna som lät mig få skriva ett inlägg hos dig. Se nu till att ta hand om varandra och tänk på att alla är vi unika och bäst på att vara just dom vi är.
/Martin
…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se
