När jag skrev om Kumlafallet och att mobbning kan leda till självmord så fick jag denna kommentar:
“Tror alla människor som begår självmord är väldigt ensamma med vad dem går igenom för ingen verkligen försöker bry sig mer och tar intiativ och engagerar sig ”.
Men jag håller inte med om det. Jag har två fantastiska föräldrar som gjort allt dom kan +lite till för att försöka förstå mig. Dom har nästan bokstavligt talat slagits för att jag ska få rätt hjälp och stöd. Jag räknar ca 25 personer som mina nära anhöriga och har många vänner, ändå har jag försökt ta mitt liv 9 gånger.
Senaste gången hade jag det bästa förhållandet jag kan ha. Jag hade mitt drömjobb och fick verkligen göra det jag ville. Jag hade precis fått mitt semesterprat sänt i P4 Värmland och blev överröst med kärlek och komplimanger. Men trots det ville jag inte leva för att smärtan i själen höll på att kväva mig. När det har sett som mest bra ut på utsidan, så har det varit kaos på insidan.
Men jag var aldrig ensam. Jag har ingen källa på det här men jag tror att de flesta som tar sitt liv är precis jag, och lever ett ”vanligt liv”. Jag har träffat flera vars anhöriga valt att avsluta sitt liv och många berättat att de inte misstänkte någonting, de var precis som vanligt. Därför måste vi sluta tro att personer med psykisk ohälsa är på ett visst sätt. För alla är unika individer och alla som mår dåligt visar inte det utåt eller isolerar sig. Så glöm aldrig att fråga dina vänner hur de mår, oavsett om de ser ledsna eller glada ut på utsidan.
Man behöver inte vara ensam för att vilja dö!
Följ mig på Bloglovin’ om du inte vill missa inlägg.
Jag postar också mycket innehåll på Instagram och Facebook.