Browsing Tag

bipolär sjukdom

Föreläsningar Psykisk ohälsa

Planer för hösten…

Posted on 9 augusti, 2017

Detta inlägg är skrivet i samarbete med mitt företag Aspiepower Media
…………………

Jag håller på att spika mina planer för hösten. Ja hösten…. Alltså det var ju nyss slutet av maj och jag satt på ett tåg hem från Mora. Jag hade haft min sista föreläsning och skrev att jag skulle ha två minst månaders semester. Vart tog tiden vägen? Nu har vi klivit in i augusti och nu är den semestern snart över. Det är snart dags för mig att ge mig ut på en föreläsningsturné igen och det ska bli så kul, för jag älskar ju det här!

Planer för hösten:

Hösten börjar redan fyllas på och jag har en känsla av att den snart kommer bli fullbokad. Nu när semestern är slut och folk kommer tillbaka till jobbet och kommer på att de måste ha föreläsare till kommande event. Så är du intresserad av att boka mig som föreläsare i höst/vinter eller har något annat roligt projekt som du vill ha med mig på? Så är det nu hög tid att maila mig på: info@joannahalvardsson.se

 

planer för hösten

Inbokade föreläsningar:

12/9 Torsby, mer info kommer
13/9 Hagfors bibliotek, mer info kommer
7/11 Karlstad, mer info kommer
15/11 Karlstad, sluten
20/11 Kristinehamn, sluten
24/1 Grums bibliotek, mer info kommer

Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa

Kliver utanför min comfort zone – Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna

Posted on 14 juli, 2017

Jag kliver utanför min comfort zone nu!

När jag för ett tag sedan skrev om att det var två år sedan de kom på att jag har Bipolär sjukdom, så skrev jag om ett brev. Brevet jag skrev till läkaren med symtom som jag trodde var sytom på Bipolär sjukdom. Och som visade sig vara just det. Jag hittade det där brevet på datorn och det slog mig att jag aldrig berättat för er vad Bipolär sjukdom är för mig. Jag har berättat vissa saker bland annat om min hypomani, men inte allt. Anledningen till det är att jag känner mig bekvämare med min Asperger diagnos, den har jag liksom levt med i 13 år (på papperet) och lärt känna ordentligt. Jag har levt med Bipolär sjukdom lika länge fast jag inte visste om det. Men jag har bara levt med den medvetet i två år och jag försöker än i dag att förstå mig på den.

Lättare att prata om Asperger

Sen känns det lättare att prata om Asperger, för i dag förknippar jag den mest med styrkor. Bipolär typ 2 är en kronisk psykisk sjukdom och på nått sätt känns det mer laddat.  Men det är dags att jag kliver utanför min comfort zone nu. Jag tänkte dela med mig av brevet med symtom till er. Jag vill poängtera att det här är skrivet i juni 2015, då jag hade levt omedicinerad i över 2 års tid och det var totalkaos i mitt liv.

Lärt mig att hantera min sjukdom

På de här två åren har jag fått rätt mediciner och lärt mig att hantera min sjukdom. Det här var vad jag kände just då och eftersom jag har två diagnoser så kan ju en del av symtomen även bero på min Asperger diagnos. När läkaren läste det här brevet och i min journal så sa han att han var 98% säker att jag hade Bipolär sjukdom. Känner du igen dig i de här symtomen så behöver det inte betyda att du har samma diagnos. Alla diagnoser går ihop och kan ha liknande symtom, bland annat trodde ju jag att jag hade ADHD först. Är du osäker så prata med din läkare/psykolog.

kliver utanför min comfort zone

Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna:

    • Jag upplever mig otillräcklig och känner mig värdelös. Jag har svårt att se mitt värde i andras ögon och drabbas av dåligt självförtroende. Jag tar ofta på mig skulden för saker som händer i min omgivning.
    • Mitt liv är en stor berg och dal-bana det går hela tiden rakt upp och rakt ner.
    • När jag har behandlats mot depressioner så har jag svarat på medicinen genom att bli helt däckad. Eller genom att bli helt speedad och livet känns helt underbart.
    • Jag är en känslomänniska, blir lätt entusiastisk och lätt nedstämd. Visar ofta snabba och intensiva känslokast, och får lätt vredesutbrott.
    • I perioder känner jag mig vaken glad eller ledsen. All livsglädje är som bortblåst och livet känns meningslöst.
    •  Vissa perioder smakar inte maten någonting och jag har ingen aptik. Andra perioder hetsäter jag och frossar.
    • Jag kan minnas saker som hände för flera år sedan. Men har ett försämrat närminne. Vart la jag mobilen? Var det klockan 12 eller 13 jag hade en läkartid? Har en förmåga att glömma saker och velar och tappar bort saker.
    • Mitt självförtroende varierar kraftigt i perioder. Från starkt tvivelaktighet på mig själv till övertro om mig själv.
    • I perioder mår jag så bra att jag blir så pass överaktiv att personer i min omgivning inte tycker att jag är mig lik.
    • I perioder kan jag bli irriterad eller arg utan anledning. Då kan jag bli högljudd och skriker mot människor eller börjar gräla mycket eller blir våldsam (mot saker eller mot mig själv, inte mot andra människor.)
    • I perioder är jag mycket mer pratsam, pratar fortare och blir mer social. Kan exempelvis ringa vänner mitt i natten.
    • I perioder blir jag mycket mer intresserad av sex än vanligt.
    • I perioder kan jag göra överdrivna, tokiga och riskabla saker. Tillexempel bjuda hem människor från andra sidan Sverige, som jag pratat med på internet i en dag.
    • I perioder sover jag mycket mindre utan att det påverkar mig. Andra perioder kan jag sova hur mycket som helst.
    • Min kreativitet varierar mycket från total slöhet till att det flyger ut idéer.
    • Ibland vill jag vara med människor hela tiden och ibland vill jag bara vara lämnad ifred.
    • Jag blir ofta ovän med människor har svårt att se att jag gör fel.
    • I perioder är jag väldigt glad och lycklig och skrattar överdrivet åt allt medan jag i andra perioder gråter åt allt och känner mig väldigt nere.
    • I perioder är jag väldigt överaktiv och gör 1000 saker samtidigt. Och det finns inget ”lagom” tex bakar 200 muffins. Just nu har jag byggt 70 pärlplattor på tre dygn. Det känns som jag druckit 10 burkar Red bull, energin tar inte slut.

 

 

Psykisk ohälsa Vardag

Jag behövde ett break för jag var på bristningsgränsen

Posted on 12 juli, 2017

Jag behövde ett break

Nu är jag hemma i Karlstad igen, borta bra men hemma bäst säger dem. Men jag behövde verkligen den här veckan utan några måsten. Jag har försökt att hålla mig från sociala medier, men det är svårt då det är mitt jobb. Men jag har haft mobilen på ljudlös hela veckan, bara det är ett framsteg. För annars sover jag med mobilen under kudden typ 😀

Fler bloggar borde passa på att ta en paus

Det är svårt att slita sig från bloggen för när jag skriver mindre inlägg så får jag självklart sämre statistik. Och som beräftelsenarkoman är det lätt att jaga upp sig över siffror och statistik. Men folk läser mindre bloggar överlag över sommaren och kanske det är då vi bloggare ska passa på att andas ut lite.

Välbehövlig semester

Som sagt var den här semestern välbehövligt. Redan i höstats hade jag tydliga tecken på utmattning. Läkaren höjde min medicin i förebyggande syfte och sa att när min höstturné var över var jag tvungen att ta ett break.  Det gjorde jag i två veckor över jul sen tänkte jag ta semester i april/maj. Fast maj blev med fullbokat och när jag träffade läkaren i våras så sa han samma sak: ”Efter den här turnén måste du lugna ner dig, på riktigt”.

Lyssnade på läkaren

Den här gången har jag iallafall lyssnat på honom. För jobbar ju bara 25% maj- som det ser ut nu september.  Får jag en föreläsning i augusti så tar jag den men just nu är den första i september. Och sen har jag tagit ut fyra veckors hel semester, förutom bloggen då. Är inne på vecka tre nu.

På bristningsgränsen

Men innan jag åkte till Grekland var jag på bristningsgränsen. Det hände mycket negativa saker i mitt liv samtidigt, saker som jag själv inte kunde göra något åt. Bland annat det där med min kontaktperson. Det tillsammans med stressen jag utsatt mig själv för i våras gjorde att jag dippade i mitt mående. Jag glömde saker, tappade orden, hade spänningshuvudvärk i två veckor och blödde näsblod utan anledning. Typiska tecken på att kroppen tycker att det räcker nu. Och man måste lyssna på kroppen för när man kört helt slut på den så är vägen tillbaka lång.

Jag behövde ett break

Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Vardag

Två år med mediciner mot Bipolär sjukdom

Posted on 30 juni, 2017

Det bästa som hänt var att jag fick rätt medicin!

Det nästan exakt två år sedan allt kraschade och jag sattes in på Seroquel igen efter två års uppehåll. Två år sedan jag satt där på psykakuten och sa att jag trodde att jag har Bipolär sjukdom. I går när jag kollade igenom datorn så hittade jag brevet med symtom som jag hade skrivit till läkaren. Jag sa att jag trodde att jag var Bipolär, han undrade varför. Då lämnade jag över brevet, han läste det noga. Sen sa han ”det tror jag också”.

Att bli bekräftad

Äntligen var det någon som bekräftade att jag troligen hade en diagnos till, något jag vetat om i 12 år men inte förstått vilken. Han sa att han var 98% säker men osäker på att om jag hade typ 1 eller typ 2, eftersom jag var hypoman men tidigare hade haft psykoser. Och man kan inte sätta en diagnos under ett kort samtal på akuten. Men där och då startade utredningen och det skulle ta tre månader till innan diagnosen sattes. Det blev Bipolär sjukdom typ 2.

 

Lättnad att få rätt diagnos

Jag har tidigare skrivit om lättnaden över att äntligen förstå varför saker bli som de blir ibland. Och hur skönt det var att få tillbaka Seroquel. Jag har mött personer med Bipolär sjukdom som valt att välja bort mediciner. Men som mitt liv ser ut nu och har gjort de två senaste åren så skulle det inte funka för mig. Jag lever ett ”flängit” liv där jag reser mycket och utsätter mig för saker som kan trigga min sjukdom. Jag trivs med livet som det är nu med mediciner. Helt plötsligt kan jag göra saker jag inte kunnat göra förut. Jag kan se en hel film. Jag kan komma på mig själv att tänka innan jag gör saker. Min hjärna går inte längre i 200 km/timmen, bara i 150km/timmen haha;)

Jag har fått livet tillbaka

I går kom jag på mig själv med att göra en sak som jag inte kunnat göra förut. Jag tog ut en filt och kuddar och la mig på balkongen och lyssnade på musik, utan att göra något annat. Jag kom på mig själv att ligga där och kolla på molnen. Jag kan helt plötsligt göra ingenting, jag har aldrig kunnat göra det förut. Det känns så himla härligt att kunna göra det.
Tack Seroquel för att du har gett mig livet tillbaka!

Bipolär sjukdom

Psykisk ohälsa

Och där försvann ännu en kontaktperson från mitt liv…

Posted on 28 juni, 2017

Kontaktpersoner kommer, kontaktpersoner går…

Idag kom det telefonsamtalet som kommit så många gånger förr. Min kontaktperson ringer och säger att hon tyvärr har fått ett nytt jobb och inte kan vara min kontaktperson mer. Hon poängterar att hon är ledsen och det är hon säkert. Men vad hjälper det mig? Och det är ingenting emot vad jag är, när hela min värld rasar.

Ett stöd som skapar ångest

En kontaktperson är en person som ska stödja mig och hjälpa till, att göra vardagen enklare för mig. Men ordet kontaktperson skapar mest ångest hos mig. Över ett 30-tal har kommit och gått under årens lopp. Någon har blivit gravid, någon har börjat att plugga på annan ort. Någon annan hade bara viktigare saker för sig än att vara med mig.

Hittade rätt

Efter att många kommit och gått så träffade jag tillslut U. I över fem år fanns hon i mitt liv. Vi lärde känna varann, utan och innan som man måste om ett sådant här uppdrag ska funka. Sen blev hon sjuk och var tvungen att sluta. Jag sa att jag inte ville ha en ny för jag visste att inte skulle klara ännu en separation. Dom kommer in i ens liv och blir ens vän och de flesta av oss har någon gång förlorat en vän och vet hur smärtsamt det är.

Dom lovade att hon inte skulle försvinna

Men Karlstad kommun valde att ge mig en som var anställd i kommunen och sa att det var tryggare och hon inte skulle försvinna. 1 år var hon kvar, jag hann att öppna min själ och släppa in en ny person i mitt liv. Innan de ger mig en käftsmäll och tycker ”vi ska fixa en ny till dig”. Men vad är det för idé? Ska jag än en gång släppa in en människa i mitt liv som sen ska dra när det kommer ett bättre erbjudande?  Dom drar bort mattan under mig samtidigt som de tagit bort mitt skyddsnät. Kontakten med psykiatrin är avslutad. Kontakten med Vuxenhabiliteringen är avslutad. Och nu ska ännu en viktig person tas i från mig när jag behöver dem som mest.

Jag är inte arg bara besviken

Jag vill förtydliga att jag inte är arg på min kontaktperson. Hon har inte gjort något fel. Men jag har valt att skriva det här inlägg i ett försök att sätta ord på ett system som inte fungerar. I hop om att det ska nå beslutsfattarna som måste förstå att vi måste ändra förutsättningarna för att vara kontaktperson/ ledsagare.

 Personer som behöver struktur

Människor som får det här stödet är oftast personer som behöver tydlighet och struktur. Och därför måste vi se till så att de som får de här uppdragen är personer som verkligen klarar av det. En person som tänker stanna kvar och inte drar om ett halv år. Jag tycker att det är hög tid att höja arvodet för dessa uppdrag för människorna som jobbar med det här gör ett väldigt viktigt arbete. Och fick dem en riktig lön så kanske de värdesatte uppdraget på samma sätt som jag värdesätter att de kommer in i mitt liv och förenklar min vardag.

Jag vet inte om jag vågar försöka igen

 Nu måste jag börja om igen. Jag har inte bestämt mig än om jag vågar släppa in en ny person i mitt liv. Eller om jag bara ska strunta i att ta emot stödet fast jag behöver det. För det gör så ont när det tar slut.

kontaktperson