Nu kan jag äntligen avslöja att jag kommer föreläsa på Funka för livets rikskonvent i Karlstad den 12-13/9. Här kan ni läsa mer om konventet, se programmet och hur man anmäler sig:
http://funkaforlivet.se/rikskonvent
Om ni bara vill lyssna på mig så finns möjligheten att boka in sig bara på den föreläsningen för 300 kr
Jag tycker att tiden går alldeles för fort. Det var ju nyss januari och nu har snart halva året gått, helt sjukt. Jag håller just nu på att planera min höst. Så ska du boka en föreläsare i höst så borde du boka mig;) Det är självklart helt okej att boka mig för 2019 redan nu. Jag gillar personer som är ute i god tid;)
Jag håller föreläsningar på olika teman som ni kan läsa här nedan men jag kan anpassa föreläsningen helt efter kundens önskemål. För frågor, prisuppgifter och bokningar maila mig på: info@joannahalvardsson.se
Du kan läsa mer om mina föreläsningar här.
Från trasig 14 åring, X antal år med psykisk ohälsa, 9 självmordsförsök till egen företagare och prisad föreläsare. Denna föreläsning innehåller delar av alla punkter nedan.
Vilket stöd fick jag och vilket stöd hade jag behövt för att klara skolan på samma villkor som mina klasskompisar. Hur hade man kunnat bemöta mig på ett bättre sätt. Jag kan genom min föreläsning hjälpa er att med enkla metoder och lösningar anpassa skolan för barn med särskilda behov och öka förståelsen.
Vilket stöd fick jag från arbetsförmedlingen, försäkringskassan, kommunen och landstinget som gjorde att jag tog mig ut i arbetslivet. Hur hade man kunnat bemöta mig på ett bättre sätt.
Hur har jag blivit bemött och hur hade jag velat bli bemött.
Jag berättar om hur jag upplevde att det var att ha en NPF-diagnos och vara aktiv inom idrotten på elitnivå. Hur skyttet blev min rehabilitering. Hur ledarna kunde ha gjort annorlunda så jag känt mig delaktig på samma villkor som mina klubbkompisar.
Jag berättar om mina erfarenheter av medicinering vid psykisk ohälsa. Om hur biverkningarna som kom som ett brev på posten påverkade mig. Hur alla mediciner sattes ut så vi hittade rätt dos och tillbaka till livet.
Att åka på konferens själv… För tio år sedan hade jag inte ens tänkt tanken. Herre gud hur skulle det gå till? I dag känner jag bara: Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag får panikångest och måste gå därifrån och får jag det så har jag lärt mig något av det. Men det vet jag ju inte förrän jag försökt.
Jag var lite nervös när jag gick från hotellet till Kistamässan. Tankar som snurrade i mitt huvud: ”Hur ser lokalen ut?” ”Finns det någon jag känner där?” ”Vem sitter jag bredvid på lunchen?” Helt i onödan för när jag klev innanför dörren var det någon som sa hej Joanna. Det var Sofia, vi hade aldrig träffats förut. Jag hade ingen aning om vem hon var men hon kände mig genom mina sociala medier. Det slutade med att vi spenderade hela dagen tillsammans.
Det pratas mycket om hat och trakasserier på sociala medier. Men min blogg öppnar också upp för att träffa många fina personer och få nya vänner. Innan jag ens kommit in i mässalen så hade fyra personer stoppat mig. Det är nog närmre 30 personer som stoppat mig under dagen för att säga att de följer min blogg och att jag är bra❤ Det är värsta egoboosten att åka på konferens ?
Det har varit en väldigt givande dag men nu är jag helt slut i huvudet. Nu sitter jag på tåget mot Kumla och kommer hem en timma tidigare än vad det var tänkt för jag skippade de sista. 07 i morgon ringer klockan och jag ska åka till Hagfors för farmors begravning.
En sen kväll i juli 2016 händer något som gjorde att allt förändrades. Där och då bestämmer jag mig för att avsluta 15 års självskadebeteende. Vad hände sista gången jag skadade mig själv? Vad var det som fick mig att sluta? Det berättar jag om i andra avsnittet av min serie om självskadebeteende. Om du har missat det första avsnittet så hittar du det här!
Vad tycker du att jag borde prata om i nästa avsnitt? Kom gärna med förslag!
Jag vill inte vara till besvär…. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger de orden ekat i mitt huvud. Jag tror att det är många som lever med psykisk ohälsa som tänker dom tankarna. Att man i stället stänger in alla känslor och låtsas att allt är bra. Att man inte vill störa. Att ens vänner/anhöriga har nog med sig själv. Jag gnäller ju bara hela tiden.
En sak har jag lärt mig under årens lopp är att om jag inte är tillbesvär så blir jag ett ännu större besvär sen. Låtsas jag att allt är bra och stänger in alla känslor så exploderar jag till slut. Så det är bättre att vara till besvär och berätta vad som händer så jag kan få hjälp och vi kan undvika en krasch. Egentligen är jag ju aldrig till besvär där är ju bara min hjärna som tror att jag är det.
Under mina föreläsningar har jag vid flera tillfällen träffat personer som har tex Asperger och ADHD. Personer som inte vill ta emot det stöd som finns. De personerna menar att om de tar emot stöd från LSS, vuxenhabiliteringen eller Försäkringskassan så blir de en pina för samhället. Jag upplever dock att jag blir en pina för samhället om jag inte tar emot de här stödet. Stödet hjälper mig att klara min vardag utan att jag behöver slita slut på mig själv. Tar jag inte emot stödet och börjar jobba 100% så skulle jag totalkrascha. Jag skulle hamna på slutenvården igen och troligtvis aldrig mer komma ut i arbetslivet. Då är jag en pina för samhället.
Efter det som hände i går så ringde jag min vän. Det stod i boken vi fick på Viktväktarna i går att vi är ganska elaka mot oss själva. Att våra vänner är bättre på att säga snälla saker om oss. Han får mig alltid att le hur dåligt jag än mår så jag ringde honom för att jag visste att han skulle få mig på rätt bana igen.
När vi hade lagt på så smsade jag honom och sa att jag är så tacksam för att han alltid finns där. ”Det är väl sånt man har vänner till” svarade han. ”Jo fast du får ju stå ut med så mycket mer eftersom jag svänger hela tiden”, svarade jag. Han svarade att jag ger hans liv massa positivitet och att det är mer värt och överväger de gånger jag mår dåligt.
Jag tycker att vi ska sluta upp och känna att vi stör, för 90% av gångerna så gör vi inte det. Ibland är det bättre att be om hjälp. Det som gör att jag inte skadad mig på snart 1 år och 9 månader är att jag har ett skyddsnät med personer runt omkring mig. Dom kan rycka in och dra upp mig när jag trampar vatten och huvudet är påväg under vattenytan. Ensam är inte stark.
