Nu sitter jag och väntar på tåget mot Uddevalla. Jag hoppas att det är lite varmare där nere. Här är det – 11 men blåser storm så det känns som att man är på Nordpolen. Sen hoppas jag att SJ sköter sig så jag slipper krångel i dag, för det har jag inte riktigt tid med.
Jag tycker att jag alltid försöker tänka att det jag gör ska vara funktionshinderanpassad. Fast jag själv lever med tre olika funktionsnedsättningar så är det inte så enkelt att tänka på allt. Förra veckan fick jag en kommentar från en av mina läsare. Hon gillade att jag börjat köra mer videos men hon har en hörselnedsättning och tyckte det var synd att mina videos inte är textade. När jag läste kommentaren så tänkte jag: ”Herregud varför har jag inte tänkt på det? Om det är någon som ska ha en funktionshinderanpassad Youtube kanal så är det ju jag!”
Så just nu sitter jag och lägger text på alla mina klipp så att många som möjligt ska ha möjligheten att se mina videos oavsett förutsättningar. Sen är det ju också bra för er som har lite svårt att förstå Hagförska haha;) Här hittar du min kanal!
Jag har några veckors föreläsningspaus men i slutet av februari så drar det i gång igen. Mars är nästan fullbokat och det ska bli så kul att dra i gång igen. Äntligen kan jag avslöja att jag kommer hålla min föreläsning i Uddevalla den 28/2 kl 18.00. Platsen är Bohusläns museum. Priset är 100 kr men medlemmar i Attention går in gratis, anmälan krävs. Hoppas att vi ses!
Är du intresserad av att boka mig som föreläsare?
Då kan du läsa mer här. För bokningar, prisuppgifter och frågor maila info@joannahalvardsson.se
I tisdags när jag träffade min kontaktperson så fick jag än en gång höra den där meningen. Den där meningen som jag vet kan komma när som helst men som jag fasar över. ”Jag har en tråkig sak att berätta. Jag har fått nytt jobb så du kommer få en ny kontaktperson from 1 mars”. Dom tillägger alltid att de är ledsna. Att de tycker om mig och att de kommer sakna mig. Här har jag dock slutat lyssna. Här vill jag bara skrika: ”Men stanna då för i helvete om du nu tycker om mig”.
Försöker andas för att inte få panikångest. Nyper mig själv i handleden och försöker se opåverkad ut och säger ”Jag förstår det är inte ditt fel”. Försöker komma därifrån så fort som möjligt. Åker hem, springer upp för trapporna. Låser upp dörren, sjunker ner på golvet och släpper fram tårarna. Hela världen rasar än en gång. Fan jag orkar inte en gång till. Varje separation gör så jävla ont.
Vi har blivit vänner och jag har öppnat mig för dem och berättat saker som knappt mina vänner vet. När det börjar kännas tryggt och säkert och att jag kan vara mig själv då är det som jag får ett knytnävsslag i ansiktet och de drar. Deras uppgift är att ge mig stöd och få mig att känna mig trygg. Men jag kan aldrig slappna av för jag vet aldrig när de tänker försvinna ur mitt liv igen. Jag förstår att de inte kan stanna för alltid. Att man inte alltid vet vad som händer i livet. Men nu säger jag Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva, ja det känns så i alla fall. Men utan överdrift så har jag nog haft minst 30 stycken från att jag var 15 år. Från sommaren 2016 så har tre stycken försvunnit. Ändå har de senaste haft en fast anställningen i kommunen, de skulle vara tryggare så. För man säger ju inte upp sig från en fast anställning bara så där, sa dem. Ändå är det här andra personen på 1 år som försvinner just på grund ut av ett nytt jobb.
Senast det hände i juni 2017 så skrev jag det här inlägget. Det känns likadant i dag, ångesten över ännu en separation. Jag vet inte om jag vågar släppa in en ännu en person i mitt liv. Vad är det för idé? De stannar ju ändå inte kvar och med sig tar de med sig mina hemligheter som jag hade berättat för dom i förtroende, när jag trodde att de skulle vara en vän. Jag behöver det här stödet men samtidigt vet jag inte om jag klarar att förlora en vän till.
Jag trodde att jag hade löst det här. Jag hade pratat med en bekant, frågat om hon ville ställe upp. Hon sa ja men nu har hon ångrat sig. Hon hade varit perfekt men i stället fick jag en ny käftsmäll. Än en gång den där meningen ”Jag finns där ändå”. Jag behöver ingen som finns där fast de inte finns där. Jag behöver en kontaktperson som stannar kvar. Men den personen verkar fan vara omöjlig att hitta. Så jag funderar på att ge och strunta i att ta emot stödet som jag behöver och som jag har rätt till. Jag var så glad över att allt kring sjukersättningen var klart. Att jag skulle få lugn och ro nu. Jo tjena det kunde jag ju glömma.
Det här inlägget är absolut inget ont mot mina kontaktpersoner. Det här är inte delas fel. Jag skulle också byta jobb om jag fick ett bra erbjudande. Dock tycker jag att det är hög tid för LSS att se till så det blir ett system som fungerar. Vi som har det här stödet är ju personer som behöver tydlighet, trygghet och struktur och då funkar det inte att man har över 30 kontaktpersoner på 15 år. Kanske är det dags att höja arvodet så de får en vettig lön för det viktiga arbetet de gör. Kanske kan det locka till att stanna, i alla fall längre än ett år.
I går när jag skulle gå och lägga mig så startade jag tv:n i sovrummet. Kalla Fakta började precis och jag reagerade för att de sa att dagens fall hade hänt i Ekshärad i Värmland. (Som hör till Hagfors kommun). Programmet handlade om Fallet Sannah. Hon hade blivit utsatt för en våldtäkt när hon var 15 år. Hon kände igen gärningsmannen för att hon kände honom och när det kom fram vad som hade hänt så gjorde hennes föräldrar en anmälan. Hela historien är en stor soppa men de hela slutade med att gärningsmannen gick fri, åtal väcktes ej.
Senare blev i stället Sannah dömd för att ha hittat på allt. Trots att hon har ett rättsintyg som styrker handlingen och kan peka ut gärningsmannen. Så nu får hon betala skadestånd till han som våldtog henne. Det är helt sjukt hur vårt rättsystem fungerar. Kalla fakta kommer även fram till att det finns bevis som polisen struntat i och att det finns brister i utredningen , för att polisenhela tiden utgick från att Sannah ljög.
Sannah har även Aspergers syndrom och hon berättar om hur hon upplever att polisen inte förstod hennes funktionsnedsättning och svårigheter. De pressade henne på ett sätt som inte är okej. Jag känner igen det Sannah beskriver, jag kan bara prata utifrån mig själv. När jag var 16 år så utsattes jag för ett sexuellt övergrepp. (Ni kan läsa mer om det här) Även jag blev dåligt bemött av polisen.
När mitt andra förhör skulle hållas så var det självaste chefåklagaren som skulle hålla i det. Han hade läst på om min diagnos, trodde han i alla fall. I rummet fanns jag, min klassföreståndare, en polis och åklagaren. Min klassföreståndare var med för att jag inte ville ha med mina föräldrar men de ville att någon vuxen skulle vara med. Hon var dock tillsagd att hon inte fick säga ett ord under förhöret för det spelades in. Det visade sig att åklagaren inte hade läst på om Aspergers syndrom utan om ”vanlig” autism och han började prata till mig som jag vore ett barn. Flera gånger frågade han om jag verkligen förstod vad han sa.
Jag satt där snällt och svarade plikttroget på alla frågor. När man sitter i en sådan utsatt situation som detta var så vill man ju bara att allt ska bli så bra som möjligt. Därför svarade jag på polisens frågor, för hur skulle de annars kunna hjälpa mig? I dag när jag tänker tillbaka på det så känns det bara absurt att han sitter och frågar vad jag hade för trosor på mig samtidigt som han pratar till mig på bebisspråk. När förhöret var slut och min klassföreståndare äntligen får prata så skriker hon: ”Vad håller ni på med egentligen? Varför pratar du till Joanna som hon vore efterbliven? Hon är troligen smartare än vad du är”. Åklagaren började mumla något ohörbart och såg besvärad ut. När det kom fram att han läst på om fel diagnos så bad han om ursäkt.
Jag tycker att polisen borde ha lite mer kunskap om NPF-diagnoser. Sen tycker jag att det är sjukt att de ställer frågor som vad man hade för trosor på sig. Va fan spelar det för roll? För även om jag nu skulle runt naken på stan så har INGEN rätt att ta på mig om jag inte tycker att det är okej.
Här kan ni se programmet om Sannah.
