Browsing Tag

Ångest

Psykisk ohälsa Självskadebeteende Vardag Youtube

Jag kommer göra en serie om självskadebeteende

Börjar få ett flow på YouTube

I dag har jag varit produktiv. Först jobbade jag på Eldialog sen åkte jag hem och spelade in två videos. Jag börjar få in ett flow på Youtube och just nu ligger tre videos och väntar på att publiceras. Tanken är att det ska komma upp en video i veckan. Det kommer vara vloggar men också en hel del snack om psykisk ohälsa.

En serie om självskadebeteende

Jag bad er att ställa frågor till om självskadebeteende på Facebook och Instagram förut. Jag tänkte svara på frågorna i en video. Men jag fick så himla mycket frågor så jag insåg att det här är något väldigt stort och viktigt. Så jag har bestämt mig för att göra en serie om självskadebeteende. I första inlägget svarar jag på era frågor. Det kommer komma upp fler video där jag bland annat kommer dela med av hur jag avslutade mitt självskadebeteende. Och vad jag gör i dag för att få återfall.

Är det något speciellt på temat som du tycker att jag borde ta upp? Kommentera då det här nedan!
Glöm inte bort att prenumerera på min kanal så ni inte missar när jag lägger upp videos.

En serie om självskadebeteende

Aspergers syndrom Psykisk ohälsa Vardag

Barnböcker om NPF-diagnoser

Barnböcker om NPF-diagnoser

Precis efter nyår så kom en försenad julklapp till mig från Kikkuli förlag fullastat med böcker. Så nu har Baby ett tips till er. Hon tycker att ni ska ta era barn och mysa ner i sängen och läsa Malin Roca Ahlgrens barnböcker om NPF.
Malin har också skrivit boken Coolt med ADHD men den är slut hos förlaget, så himla bra är böckerna!

Julias superkrafter handlar om Julia som har Aspergers syndrom.

Vad är det med Lisa? – handlar om Lisa som lever med ångest.

Jag har ADHD handlar om Alice som har ADHD”.

Jag tycker det är allas föräldrars ansvar att läsa de här böckerna för sina barn och lära dem att olikheter finns men att olikheter är bra! Jag tycker också att ALLA lärare borde läsa dessa böcker för sina elever av samma anledning. Ta ditt ansvar och spring till ditt närmsta bibliotek eller  och köp böckerna här!

Barnböcker om NPF-diagnoser

Psykisk ohälsa Vardag

Gästbloggare: Ryck upp dig!

Ryck upp dig

Ryck upp dig!

Försök tänka positivt! Du kan välja att vara glad. Du behöver inte piller, ta en promenad istället. Skaffa dig en normal dygnsrytm så kommer allt bli bra. Jag har hört allt flera gånger om, av flera olika människor, i flera olika situationer, av en och samma anledning; jag lever med psykisk ohälsa. Jag har flera diagnoser. När jag var 30 år fick jag ADHD diagnos. I samma veva fick jag även depression och kronisk ångest som diagnoser i min journal.

Ångest

Första gången jag kände något som jag idag skulle kalla för ångest, var när jag var 6 år gammal. Som vuxen har jag många gånger fått höra att döden är för abstrakt för ett barn att förstå. Men ångesten jag kände, när jag var 6 år gammal, berodde på att min farfar dog. Han var en människa som jag älskade något otroligt mycket, och som älskade mig minst lika mycket tillbaka. Jag förstod att han inte fanns mer, att jag aldrig skulle få prata med honom igen, sova bredvid honom eller påminna honom om snus prillan han lagt på bordet när han tittade på TV. För mig var det en otroligt jobbig känsla men det var inte sorg, det var inte saknad. För mig var det ångest. Jag har känt, mer eller mindre, ångest dagligen sedan jag var 6 år. Det är främst irrationell ångest, meningslös ångest. För mig är det inte en oro inför händelser eller en dålig känsla efter något jobbigt. Det är en jobbig känsla som ständigt finns där, som jag inte riktigt kan förklara eller sätta fingret på. Jag vet bara att det känns jobbigt, hela tiden.

Depression

En vårdag när jag var 9 år genade jag över en gräsmatta, på väg hem från skolan, dan innan skolavslutningen inför sommarlovet. Mitt på gräsmattan, i skuggan av en björk, stannade jag och fick insikten om att jag inte mådde så bra. Jag var inte fysiskt sjuk och jag var inte ledsen. Jag var ingenting, jag kände mig tom. Allting tycktes meningslöst. Då hade jag inget ord för det, men idag skulle jag kalla det depression. Jag har haft flera depressioner, sedan den där vårdagen, och de ger mig alltid en känsla av tomhet, avsaknaden av känslor och vilja. Jag får svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen, äta, göra något över huvud taget. Samtidigt som jag inte riktigt upplever varken glädje eller sorg. För mig finns det dock en känsla som aldrig riktigt släpper taget, det är känslan av hur värdelös jag är.

ADHD

När jag fick min ADHD diagnos var det ingen överraskning. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med koncentrationen, att skapa ordning och struktur. Som barn var jag väldigt arg och kunde även bli våldsam mot andra i familjen. Sedan tonåren har jag haft sömnproblem, något som förvisso är vanligt för tonåringar. Mina sömnproblem försvann dock inte med tiden utan fanns kvar. De har varit lindriga, men de har ändå funnits där. Diagnosen blev ett sätt att förstå mig själv och mitt stundvis ”onormala” beteende. Att jag har ADHD är aldrig en ursäkt för något, men det är en förklaring till en hel del.

Välmenande ord

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag skall rycka upp mig, skärpa mig, tänka positivt. Som om det skulle vara en enkel sak, som om jag har valt att leva med ångest, depression och ADHD. Jag vet att det sägs med välvilja, men det stjälper mer än vad det hjälper. Det startar tankar kring varför jag drabbades. Varför måste jag leva med det här? Är jag svagare än andra? Är jag sämre än andra? Att peppa och uppmuntra en person med ångest och/eller depressioner är inte alltid rätt väg, för det kan väldigt lätt bli väldigt fel. För mig känns det bättre att få höra att en finns där för mig, att jag kan be om hjälp om det behövs, att sitta bredvid utan att säga ett ord.

/Annica
Här hittar du Annicas blogg

 

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

 

Sjukvård Vardag

Uppföljning på psyk, hur fortsätter vi min behandling?

Uppföljning på psyk , hur fortsätter vi min behandling?

I dag var det dags för dagen med stort D, uppföljning på psyk. Där vi skulle diskutera hur vi ska fortsätta min  behandling. I dag har jag ätit 600 mg Seroquel i 26 dagar och vi höjde för att försöka bromsa en depression.
Vi har fått en god effekt. Jag var dock lite orolig för hur de skulle gå nu om vi bara skulle sänka dosen. Men jag och läkaren tänkte tydligen samma sak. Han tyckte att jag ska fortsätta att äta den här dosen i minst tre månader till. Så det verkligen är stabilt innan vi sänker. Sen tror jag det är bra när det är den här tiden på året. Julen brukar vara jobbig för mig. Det finns ett extra skydd och känns skönt.

Problem med sömnen

Det största problemet just nu är sömnen. När jag väl somnar så sover jag hur bra som helst, men jag har svårt att komma till ro på kvällen. När jag inte kan sova tar jag Stilnoc och det har blivit oftare och oftare. Vilket inte alls är bra eftersom Stilnoc är vanebildande. Förra veckan testade jag att ta Atarax och det kändes som jag blev lugnare och kom till ro. Så det var min idé att vi kanske ska testa att ta en till kvällen så jag förhoppningsvis kan slappna av.

Varför förstod ingen läkare?

Under många år så hatade jag Atarax, pga alla biverkningar. Jag åt 25 mg flera gånger per dag vid behov i flera år. Sen efter min 9:e överdos så träffade jag en läkare på akuten (vanliga akuten) som undrade varför jag fått 25 mg när jag blir så påverkad så hon skrev ut barndosen på 10 mg. Man kan ju fråga sig varför ingen läkare på psykiatrin hade tänkt den här tanken under mina 12 år inom psykiatrin.

Känner mig delaktig i vården

I dag räcker det oftast med 10 mg för mig, men jag kan ta en till om det inte gör det. Nu ska jag testa att ta 20 mg till kvällen i två veckor, och sen kanske sänka till 10 mg. Förhoppningsvis hjälper det mig att slappna av och komma till ro. Gör det inte det så finns det andra alternativ, men vi tar ett steg i taget. Det tycker jag är det bästa med vården jag får i dag, att jag får vara med och tycka till. Och att vi sätter in en medicin i taget så vi vet vad som gör vad.

Kan inte få bättre vård än den jag har i dag

Jag är nöjd med dagens läkarbesök och jag är väldigt nöjd med dagen jag får i dag. Det känns helt fantastiskt att få träffa samma läkare fem gånger på rad. Han känner ju mig nu och då blir det ju såklart mycket enklare. Jag har gnällt mycket över psykiatrin men jag kan inte få bättre vård än den jag har i dag. Det är ju bara synd att det tog 15 år innan jag fick den.

uppföljning på psyk

 

Psykisk ohälsa Vardag

När ångesten kommer krypande

Söndagar = ångest

Söndagar är bästa och sämsta dagen. De är bäst för de är lugna och sköna utan några måsten. De är sämst för att det är då allt tar slut. Veckan är slut och vi måste skiljas för att återgå till vardagen. Distansförhållande suger efter 5,5 år. Det blir jobbigare och jobbare för varje gång vi måste skiljas. Jag vill inte åka hem, aldrig mer. Men jag måste.

Sen kommer jag  hem till den tomma och tysta lägenheten. Nu är ju inte Bebbsan hemma så det blir extra tomt. Inga små tassar som kliver på ens kropp när man ligger i sängen. Man vaknar inte mitt i natten av att någon lägger en hårsnodd i ansiktet på en.

Jag hade svårt att somna i går. Hatar att sova själv. Men nått jag lärt mig av de två åren jag gick hos psykolog A, är att ångest inte är farligt. Det bästa man kan göra är att tillåta sig själv att ha ångest. För tillslut blir kroppen så van att man inte får mer ångest. Tar man istället ångestdämpande så drar man bara ut på det. Så de senaste året har jag tillåtit mig själv att ha det. De är inte härligt men det är inte farligt.
Hur hanterar du ångest?