stöd i skolan

Under min skolgång har jag alltid gått i ”vanlig” klass. Jag fick min diagnos i februari när jag gick i nian, med en diagnos öppnade sig nya dörrar. Helt plötsligt fick jag den hjälp och stöd i skolan som jag alltid hade behövt, men inte fått för jag inte hade diagnosen på papper. För mig var det så, två veckor innan diagnos sattes la barnpsykiatrin fram för skolan vilket stöd jag behövde, det fanns inget att få. Sen fick jag en diagnos och då helt plötsligt fanns det hjälp att få.

Det stödet jag behövde var:
– Mindre klass i vissa lektioner.
– Muntliga prov i stället för skriftliga.
– Dela upp prov i flera delar.
– Få saker som fröken skriver på tavlan på papper.
– Skriva på dator i stället för hand.

För mig är det ganska tydligt hur viktigt det här stödet var. Till jullovet i 9:an hade jag fem st IG-varningar, i februari får jag min diagnos och rätt stöd och i Juni slutar jag 9:an med godkänt i alla ämnen och hade tom VG och MVG i vissa. Även i gymnasiet gick jag i en  vanlig klass och där pluggade jag Barn och fritidsprogrammet med pedagogisk inriktning. Men även där ville jag ha samma stöd. För att få mindre klass så fick jag ha vissa lektioner tillsammans med gymnasiesärskolan. Jag gjorde mina uppgifter och de sina. Jag räknade bland annat gymnasiematte redan i 7:an. Jag har absolut inget emot de personerna som gick där. De är underbara personer som under tre år lärde mig väldigt mycket här i livet. Än i dag stannar jag och pratar med dem när jag möter dem ute på Hagfors. Men jag tycker inte att gymnasiesärskolan är rätt plats att placera oss med Aspergers syndrom.

I bland får jag frågan ”vart ska man göra av er då? Ni med ADHD, Asperger och allt vad det nu heter? Jag undrar istället vart ska man göra av er så kallade ”normala”människor? Det kanske är ni som borde placeras någonstans. Nej men seriöst vi skulle kunna gå i vilket klass som helst. Det är inte oss det är fel på, det är skolsystemet det är fel på. Vi måste sluta se alla diagnoser och bokstäverna på pappret och i stället se individerna. Det finns massa barn som behöver några av de stödinsatserna jag behövde i skolan, men de får inte det för de har inte ”nog” med svårigheter för att få en diagnos. Och hur många barn mår bra av att gå i en klass med 30 elever, oavsett om man har en diagnos eller ej?

Sen tycker jag att det är dags för Sverige att införa funktionshinders-undervsning som ett fast ämne i grundskolan, precis som vi har sexualkunskap. För det är i snitt MINST ett barn i varje klass som har en NPF-diagnos. Och börjar vi man i tex åkurs fyra och berätta om olika diagnoser,  man behöver inte ens sätta namn på dem utan bara visa att alla är vi olika. En del har de här styrkorna men de här svårigheterna, en del har de här, och de flesta har som många av oss så här…. Men alla är vi olika och vi kompletterar varandra och olika är bra! Jag tror att det skulle öka förståelsen och minska mobbningen!

Under min skolgång har jag alltid gått i ”vanlig” klass. Jag fick min diagnos i februari när jag gick i nian, med en diagnos öppnade sig nya dörrar. Helt plötsligt fick jag den hjälp och stöd i skolan som jag alltid hade behövt, men inte fått för jag inte hade diagnosen på papper. För mig var det så, två veckor innan diagnos sattes la barnpsykiatrin fram för skolan vilket stöd jag behövde, det fanns inget att få. Sen fick jag en diagnos och då helt plötsligt fanns det hjälp att få. Det stödet jag behövde var: – Mindre klass i vissa lektioner. – Muntliga prov i stället för skriftliga. – Dela upp prov i flera delar. – Få saker som fröken skriver på tavlan på papper. – Skriva på dator i stället för hand. För mig är det ganska tydligt hur viktigt det här stödet var. Till jullovet i 9:an hade jag fem st IG-varningar, i februari får jag min diagnos och rätt stöd och i Juni slutar jag 9:an med godkänt i alla ämnen och hade tom VG och MVG i vissa. Även i gymnasiet gick jag i en  vanlig klass och där pluggade jag Barn och fritidsprogrammet med pedagogisk inriktning. Men även där ville jag ha samma stöd. För att få mindre klass så fick jag ha vissa lektioner tillsammans med gymnasiesärskolan. Jag gjorde mina uppgifter och de sina. Jag räknade bland annat gymnasiematte redan i 7:an. Jag har absolut inget emot de personerna som gick där. De är underbara personer som under tre år lärde mig väldigt mycket här i livet. Än i dag stannar jag och pratar med dem när jag möter dem ute på Hagfors. Men jag tycker inte att gymnasiesärskolan är rätt plats att placera oss med Aspergers syndrom. I bland får jag frågan ”vart ska man göra av er då? Ni med ADHD, Asperger och allt vad det nu heter? Jag undrar istället vart ska man göra av er så kallade ”normala”människor? Det kanske är ni som borde placeras någonstans. Nej men seriöst vi skulle kunna gå i vilket klass som helst. Det är inte oss det är fel på, det är skolsystemet det är fel på. Vi måste sluta se alla diagnoser och bokstäverna på pappret och i stället se individerna. Det finns massa barn som behöver några av de stödinsatserna jag behövde i skolan, men de får inte det för de har inte ”nog” med svårigheter för att få en diagnos. Och hur många barn mår bra av att gå i en klass med 30 elever, oavsett om man har en diagnos eller ej? Sen tycker jag att det är dags för Sverige att införa funktionshinders-undervsning som ett fast ämne i grundskolan, precis som vi har sexualkunskap. För det är i snitt MINST ett barn i varje klass som har en NPF-diagnos. Och börjar vi man i tex åkurs fyra och berätta om olika diagnoser,  man behöver inte ens sätta namn på dem utan bara visa att alla är vi olika. En del har de här styrkorna men de här svårigheterna, en del har de här, och de flesta har som många av oss så här…. Men alla är vi olika och vi kompletterar varandra och olika är bra! Jag tror att det skulle öka förståelsen och minska mobbningen!