Herregud vad händer med mig? Jag brukar ha stenkoll på allt men jag insåg precis att jag glömt vad det är för dag. 1 år och 8 månader utan självskadebeteende. Det måste ju ändå vara bra att det blivit en rutin att inte skada sig själv så jag glömmer bort att räkna.
Sen känns det knäppt att jag haft min tatuering i två månader nu. I bland ser jag den och kommer på att visst ja jag har ju en tatuering nu och ska ha det i resten av mitt liv:D
I dag är blir det 1 år och sju månader utan självskadebeteende. Den här månaden är första gången som jag på riktigt känt ett behov att skada mig själv. Det hände för mycket saker på en gång som gjorde så jag kraschade. Men jag gjorde det aldrig, jag skadade inte mig själv. Min tatuering gjorde det den var tänkt att göra, att påminna mig om att det är över nu. 15 års självskadebeteende är över. Jag har personer runt omkring mig som älskar mig och jag inte göra det för deras skull. En dag kommer jag förhoppningsvis så långt så jag låter bli att göra det för min egen skull, men så långt har jag inte kommit än. Med rätt strategier så lyckades jag låta bli. Här hittar du mina strategier för att inte skada mig själv.
1 månad som tatuerad och den har nästan läkt nu.
Det känns så jävla sjukt! I dag har jag tatuerat mig för första gången i mitt liv. Kan man fira 1 år och 6 månader utan självskadebeteende på ett bättre sätt?;) Ju närmare Arvika vi kom ju mer nervös blev jag. Men jag fick beröm av proffsen (tatueraren och Carolina) för att jag var så cool. Handleden är ju ett av de ställen som gör mest ont och jag väljer att börja där haha. Men smärta är inget som skrämmer mig. Jag har levt med kronisk smärta i 20 år. Jag har gått i fem månader med ett ledband och fem månader men en sena av i foten. Det här kunde ju inte vara så mycket värre. Visst kändes det lite men han fick köra på utan att göra pauser. Vi valde att åka till Mikka på Hellcat Tatto Studio i Arvika. Både för att han är Carolinas kompis men också för att han är en av de bästa i Sverige på att göra texter. Ni kan se fler av hans mästerverk på Instagram @mikkatatto heter han där. Jag är sjukt nöjd!
Jag har inte gjort en cool flashig tatuering som jag ska visa upp för hela världen. Jag har gjort den här tatueringen mest för min egen skull. Eftersom jag har en förmåga att känna mig jävligt ensam i bland. Fast jag vet att jag inte är det. Så tänkte jag att om jag bär med mig de viktigaste personerna i mitt liv vart jag än går, så borde jag aldrig mer känna mig ensam. Baby står såklart för mitt pälsbeklädda barn Baby. 77 står för två saker. Henrik är född 1977. Ni som har koll på speedway har kanske redan räknat ut den andra betydelsen, då min bästa vän Ludde har 77 som sitt nummer. Hjärtat står för resten av min familj. Mamma, pappa, mormor, morfar, Lena, Lars, Robin, Zandra, Madde, Therése och Carolina.
Jag har valt att göra den på vänster handled. Då det är just där som de flesta av mina självskadeärr finns. Det här är en symbol på att 15 års självskadebeteende är över. Det här är sista gången jag gör något på vänster handled.
När jag var 13 år så började jag att skada mig själv. Jag hade läst ett reportage i tidningen Frida om en tjej som mådde dåligt och skadade sig själv. Jag mådde inte heller bra, så jag var tvungen att testa om det hjälpte. Det gjorde det inte men jag blev fast. Jag kunde inte sluta för tänk om det skulle hjälpa nästa gång. Jag skadade mig själv i 15 år. Det funkade aldrig. Så här i efterhand så inser jag att det inte hjälpte ett skit. Jag slösade bort 15 år av mitt liv på att skada mig själv både fysisk och psykiskt. Jag har ärr i både kroppen och själen som jag kommer bära med mig resten av livet. Varje vecka kämpar jag mot impulsen.
Den 22 juni 2016 hade jag ett telefonsamtal som förändrade allt. Där och då bestämde jag mig för att nu räcker det. Jag kan skada mig själv men jag står inte ut med att skada dom jag älskar. Ludde fick mig att inse att det var just det jag gjorde. När jag hade klarat 1 år så sa jag att 1 år och 6 månader var mitt nästa mål. Då kändes det långt borta men i dag är dagen här. Jag klarade det 1 år och 6 månader utan självskadebeteende, längsta uppehållet på 15 år.
Som ni vet så har inte den här hösten varit en dans på rosor. I november insåg vi att jag var påväg in i en depression så vi valde att höja mina mediciner. Så därför är jag så jävla stolt över mig själv att jag klarat det här. För det är ett under att jag inte skadat mig själv den här hösten och att jag har lyckats hålla mig borta från psykakuten även om jag haft väldigt mycket ångest. Jag hade aldrig klarat det här utan mina vänner Carolina och Ludde. Dom finns alltid där och hejar, stöttar och tjatar. Dom fångar mig när jag faller och hjälper till att knuffa mig mot rätt riktning när jag själv vill ge upp. Här hittar du min strategier för att inte skada mig själv.
Nu fortsätter vi mot nästa mål – 2 år! Kan jag så kan du!
Ännu en månad har passerat. I dag har jag klarat 1 år och 5 månader utan självskadebeteende. Som jag skrev förra månaden så minns jag inte ens när jag sist tänkte tanken på att skada mig själv. De rullar bara på nu. Det är en av styrkorna med min Asperger diagnos. När jag verkligen bestämt mig för något och har tydliga mål, så ger jag mig inte förrän jag lyckats. Jag har bestämt mig för att klara 2 år och jag kommer göra det. Jag har tagit ut segern lite i förskott . Jag har nämligen bokat in en tatueringstid den 22/1. Jag tycker att det är ett bra sätt att fira på.
Här hittar du mina strategier för att inte skada mig själv.
