Självskadebeteende

Fyra år och tre månader utan självskadebeteende

Jag har gjort det igen! Jag stod och mataffären och skulle köpa bröd. Jag tar upp en limpa och säger ”Vad är det för datum?.” Jag kollar på min klocka och utbrister ”Jag har glömt igen!” Jag har glömt bort att jag klarat ännu en månad. Så nu firar vi fyra år och tre månader utan självskadebeteende en dag för sent.

Ett bra tecken men inte över

Det måste ju ändå vara att bra tecken att jag glömt bort och inte tänker på det. Men jag vill ändå poängera att det går väldigt mycket upp och ner. Jag brukar jämföra ett långt självskadebeteende med ett missbruk. Man kan lära sig att leva med det men det kommer aldrig försvinna. Vissa månader rullar det på av bara farten. Andra sitter jag med ett rakblad mot handleden och vill ge upp. Det är ingen rak och enkel resa och det kommer aldrig bli det. Att det är en bra dag i dag betyder inte att det är en bra dag i morgon.

Jobbdag

Vi åkte ju till Hagfors i går. Så i dag har jag varit i väg och gjort ett jobb åt appen. Det känns tråkigt att jobba på helger men eftersom jag jobbar på distans så får det bli så ibland. Men jag är effektiv så på 45 min var interjuven klar. Jag är ingen journalist som lägger massa tid på att kallprata. Haha kanske för att jag har Aspergers syndrom och tycker att kallprat är överskattat. Men också för att jag vet hur det känns att bli interjuvad och att jag oftast inte har massa tid att slösa bort efter intervjun.

Soffhäng

Efter jobbet tog jag en promenad på 6 km. Har ju en vilovecka från gymmet men det blir inte en vilovecka från promenader. Någon vecka får det ju vara. Nu blir det dock en chillkväll och soffhäng resten av kvällen. Funderar på att se alla säsonger av Gåsmamman för sjunde gånger i väntan på att nya avsnitt ska släppas. Är det rimligt eller borde jag skaffa ett liv? Haha.

5 år och två månader utan självskadebeteende

I början satt jag och räknade ner till varje månad. Tidsinställde inlägg flera dagar i förväg. Nu glömmer jag typ bort varje månad haha. Jag antar att det är ett gott tecken att jag inte ens minns mitt självskadebeteende.

Rullar på

Jag antar att det kommer vara olika i olika perioder. Bara för att det gått fem år så betyder det inte att kampen är över. Men just nu rullar det på. Som jag skrev för några veckor sedan så har jag mer ångest och känslor. Sköterskan på psyk har fortsatt att ringa mig en gång i veckan och det har varit väldigt skönt. Nu har vi kommit överens om att jag klarar mig själv annars ska jag ringa igen.

Kämpar på

Jag kämpar på med min träning vilket får mig att må bättre. Sen tar jag lugnande direkt jag känner att jag börjar få starkare ångest. Det blir några gånger i veckan. I stället för att se det som något negativt eller misslyckande så ser jag det som att det är något jag behöver just nu för att funka. Och det är helt okej!

Fyra år och nio månader utan självskadebeteende

Nu är det fjärde månaden på rad som jag glömmer bort viken dag det är. Det måste ändå vara ett bra tecken.🙂 Just nu flyter det på och man får passa på att njuta av stunden, för det kommer inte alltid vara så.

Som att leva med missbruk

Att leva med självskadebeteende är lite som att leva med ett missbruk. Man lär sig att leva med det men ibland är det lättare och ibland är det svårare och små små saker kan trigga igång det. Även om det ibland går enkelt så är det en kamp som kommer pågå hela livet. Så idag firar vi 4 år och 9 månader utan självskadebeteende 🙂🙌

Snart fem år

Vi kommer närmare och närmare fem år. Det är ju helt galet! Jag trodde inte att jag kunde leva ett liv utan självskadebeteende för jag hade levt med det i halva mitt liv. Men nu är vi snart uppe i 1/3 av tiden. Jag hoppas att någon annan kan bli inspirerad av min resa. För jag är levande bevis på att ingenting är omöjligt, bara olika svårt. 🙂