Sitter i bilen och lyssnar på Stiftelsen, vi ska till Torsby och hämta en trädgårdsmöbel. Om ni tycker att min lugg ser lite sne ut, så kan det bero på att jag klippte mig själv med en papperssax i torsdags.?
Vet ni vad? I dag är det 9 månader sedan jag avslutade mitt självskadebeteende efter 15 år. Varje månad är en seger.
Något som händer med mig, jag känner det väl. Det har hänt förut, men jag känner också skillnaden. För nu speedar det i väg men jag är ändå ganska sansad i humöret, har fortfarande kontroll. Innan medicinerna var jag en tickande bomb och det svängde 100 gånger per dag och jag fylldes av ångest. De senaste tre dagarna har jag druckit en energidryck om dagen, ingen bra deal. Samtidigt sover jag mindre, blev 7 timmars sömn i natt trots två sömntabletter. Jag behöver minst 10 timmar för att känna mig som en människor.
Och mitt i allt det här ska jag dra i väg på en miniturné. Där kommer jag att utsättas för stress, träffa nya människor, överösas med kärlek och sova sämre. Alla faktorer som behövs för att riskera att dra i gång ett skov. I höstas valde läkaren att höja medicinen mitt under turnén för att broms så det inte drar i väg, han sa att riskerna var för stora. Det är inte bara att leva med Bipolär sjukdom, det är mycket som man behöver tänka på.
Nu känner jag mig mer speedad än i höstas och har inte ens börjat turnera än. Men jag har en plan… Jag ska försöka överleva dagen och morgondagen sen ska jag åka till Hagfors och bosätta mig där hela helgen och börja äta Zyprexa i några dagar, för att bromsa. Sen gäller det att försöka komma in i rutinerna igen, sova ordentligt, äta ordentligt och inte dricka energidryck. Det här är den största skillnaden sedan två år sedan: att det finns en plan och att jag inte känner mig helt hjälplös när jag känner att det börjar svänga.
I går skrev jag ett inlägg om att jag önskar att hade fått träffa dagens Joanna, redan som 15 åring. Det var många av er som gillade det inlägget och som kommenterade att ni önskat att ni med hade fått träffa dagens er som tonåring.
Då kom jag på att jag ska göra just det! Skriva ett brev till 15 åriga Joanna, med det jag hade önskat att någon sagt till mig när jag var 15 år. Förhoppningsvis sitter det en ung tjej/kille och läser just detta brev och får en gnutta hopp. Jag kan inte ändra mitt liv och det jag varit med om, men kan jag hjälpa en enda person genom att berätta min berättelse så är jag nöjd.
Hej Joanna!
Jag vet att du inte alltid mår så bra, men det kommer inte alltid att vara så.
En vacker dag kommer allt att vända. Och dom som varit dumma mot dig kommer att be om ursäkt och istället se upp till dig. Och dom som aldrig ber om ursäkt, det är dom som är svagast inte du.
Du kan inte prata rent och du har svårt för att säga R. Men strunta i dem som retar dig. För om 10 år spelar det ingen roll, för då kommer du föreläsa inför 500 personer. Du kommer prata på ett seminarium på Almedalsveckan tillsammans med Sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke. Och du kommer också få ha ett semesterprat i P4 Värmland, 45 minuter om bara dig och ditt liv. Efter det kommer folk stoppa dig på stan för att säga att du är grym och för att de vill krama dig. De struntar i om du inte kan säga R rent.
Joanna, stressa inte upp dig över dina betyg och att de inte räcker för att komma in på lärarlinjen. För du kommer ändå inte bli någon lärare. Du kommer testa olika saker men tillslut kommer du hitta vad som är rätt för dig. Du kommer välja att starta eget företag.
Stressa inte heller upp dig för att du inte orkar hålla kopplingen på bilen, när dina klasskompisar skryter om att de övningskört hela helgen. Det kommer ta lite längre tid för dig att ta körkort. Men när du är redo så kommer du köra mer bil än dem. Eftersom du kommer åka över hela Sverige och föreläsa.
Joanna när en kille gjort slut kan du gråta en skvätt, för att sedan gå vidare. Du kommer kyssa många paddor innan du hittar prinsen. Och han kommer inte alls ha långt hår och tatueringar men det gör inget, för han kommer ha den finaste insidan du kan tänka dig.
Joanna du har precis fått diagnosen Aspergers syndrom, men det behöver inte vara ett hinder. Du kommer behöva lite extra stöd och hjälp, men framförallt behöver du lära känna dig själv och hur du fungerar. När du har gjort det så kan du leva ett vanligt liv som vem som helst. Och tack vare dina superkrafter som diagnosen för med sig, så kommer du komma längre än många av dina klasskompisar.
Joanna, jag vet att du skadar dig själv ibland för att det gör så ont i själen, så du inte vet vart du ska ta vägen. Men sluta upp med det, för det kommer aldrig hjälpa. I stället kommer du få massa fula ärr som du kommer skämmas för resten av ditt liv. Det finns hjälp att få för att sluta, så lyssna på dina föräldrar och BUP när de försöker hjälpa dig. Jag vet att det kan låta som att de inte fattar någonting och som att de är dumma i huvudet. Men egentligen menar de bara väl och gör allt de kan för att försöka göra det så bra som möjligt för dig.
Du vet inte om det än, men du har en sjukdom som heter Bipolär sjukdom typ 2, och det kommer dröja 12 år till innan du får reda på det. Det är en kronisk sjukdom och folk kommer säga att det är en helvetes sjukdom. Men den behöver inte vara det. Med rätt mediciner och om du lär känna dig själv, precis som med din Asperger diagnos, så kommer ditt liv bli som alla andras. Ditt liv kommer bara svänga lite mer, men du gillar ju att åka berg – och dalbana, så det kommer bli bra.
Du kommer även märka att vänner kommer och vänner går. Och människor kommer under årens lopp försvinna ur ditt liv. Där och då så kan du inte förstå hur du ska kunna leva utan dem, men det kan du. Och du kommer träffa nya människor och äkta vänner som kommer finnas kvar för alltid- vad som än händer! Dom som väljer att gå för att du är konstig, är inte värda att vara din vän.
Joanna, glöm inte att säga tack om du uppskattar något som någon gör. Tänk inte ”Jag gör det en annan gång”… För då kan det vara försent och då kommer du ångra dig resten av livet.
Joanna, det viktigaste av allt glöm ALDRIG ditt eget värde! Gå aldrig med på något du egentligen inte vill för att någon annan vill det. Och skit i om dina kompisar skryter om sex. Vill du inte ha det så har du inte det, förrän DU känner dig redo. Låt aldrig någon ta din oskuld för att hen säger att det är coolt att ha sex. Joanna du är värdefull och det finns människor som älskar dig för att du är precis den du är, även om det i bland inte känns så.
Joanna ditt liv kommer inte alltid vara en dans på rosor. Och du kommer behöva gå igenom saker som inget barn ska behöva gå igenom. Men det man inte dör av, blir man starkare av. Och allt du kommer vara med om kommer göra dig till en väldigt stark person som en vacker dag kommer bli något stort!
All kärlek till dig Joanna, och glöm inte att vara snäll mot dig själv!
Kram/ Framtidens Joanna
Joanna 15 år.
Hej Kompisar!
I dag står jobb och boendestöd på schemat. Sen ska jag packa och göra mig klar för att bege mig till Säffle i morgon efter jobbet. Blir två timmars jobb på Eldialog sen drar jag till Säffle och jobbar två timmar till genom att föreläsa. Jag har väldigt varierande arbetsuppgifter och jag gillar det, att jag får göra allt jag vill samtidigt.
Sen tänkte jag berätta en annan sak… Jag har ju tidigare skrivit om hur alkohol påverkar min Bipolaritet och att jag har funderat över att bli nykterist. Därför blev jag väldigt glad när det för några veckor sedan kom ett pressutskick från God dryck med två flaskor alkoholfritt vin (0,2%). Jag har inte tidigare tänkt på att man faktiskt kan dricka vin utan att dricka alkohol.
I söndags passade jag och Henrik på att lyxa till det och öppnade en flaska. Jag är väldigt kräsen när det gäller vin men den jag testade No 2, som är ett rosévin var riktigt god. Så kommer köpa det fler gånger. Jag tycker att det är bra att det finns alternativ om man vill undvika alkohol. Sen skänker dem all vinst till välgörenhet, så du gör en god gärning samtidigt som du dricker gott. Kan det bli bättre? 😉
Jag vill börja med att be om ursäkt för att bloggen stundvis legat nere i dag. Det är One.com, där bloggen ligger, som haft problem med sina servar. De jobbar för att fixa det och jag hoppas att de gjort det nu.
I dag är det veckans andra dag men jag är inte riktigt med på att det är tisdag i dag, för det känns ju som det är måndag pga ledigheten i går. Så jag kommer ligga en dag efter hela vecka.
När jag vaknade i morse så kändes det iallafall som en seg måndag. Ibland undrar jag om jag har en inbygd väckarklocka. För varje gång jag ska till jobbet så vaknar jag och kollar på klockan tio min innan den ska ringa.
Men fast jag vaknat av mig själv så är jag så trött, att jag knappt tar mig upp och snoozar en stund. Jag har blivit en snoozare på senare år, för förr flög jag upp direkt klockan ringde. Kom iallafall i väg till jobbet sen åkte jag hem och åt lunch innan jag åkte till badhuset och simmade 1 km.
Väl hemma igen så roade jag mig med att radera mitt förflutna. Insåg att jag hade typ 200 kontakter på min mobil som jag inte pratat med de senaste 10 åren eller inte ens vet vilka de är. Snygg i Göteborg, Snygg i Vålberg och Snygg i Stockholm är några av dem. Har ingen aning om vilka de är, men de var tydligen snygga iallafall, haha. Troligen killar med långt hår eller tuppkam, var sånt som gällde på den tiden.
Jag raderade dem för någon vecka sedan men på något vänster lyckades jag radera alla kontakter. Så fick återskapa allt och då kom ju alla tillbaka igen, som att mitt förflutna inte riktigt vill försvinna när man minst anar det så dyker det upp igen.
I bland kan jag ångra att jag slösat bort halva mitt liv på att ha ångest, dödslängtan och destruktiva förhållanden. Men som L sa för några månader sedan… ”Vi har ingen tidsmaskin, det som har hänt har hänt och vi kan inte göra någonting åt det. Men from nu kan du göra allt annorlunda”.
Jag önskar att jag hade fått träffat dagens Joanna redan som 15 åring. Att jag redan då hade förstått att livet inte är förstört, bara för att man fått en diagnos. Att jag redan då hade sett att även jag kunde bli lika framgångsrik som mina klasskompisar, och till och med komma längre än vissa, fast jag inte hade VG eller MVG på alla prov.
Att jag hade vetat redan då att det inte är jag som är galen, utan att det bor en sjukdom i min hjärna som gör att saker blir lite tokiga i bland. Att jag måste kämpa i uppförsbacke medan andra tar liften. Och att jag måste hålla i mig när de swishar ner för backen. För går det för fort så kommer jag krascha in i total mörker. Men bara man lär sig att hantera uppförs och nedförsbackarna så blir mitt liv lika bra som vems som helst.
Jag önskar att jag fått möjligheten att lära mig det tidigare. Men nu fick jag aldrig det och till viss del är jag ändå glad för det, för det är ju allt jag varit med om som format mig till den jag är i dag.
Så till alla ungdomar där ute som mår dåligt:
Livet kan bli bra igen, jag lovar! Det kan ibland ta lång tid innan man får rätt hjälp, men den finns att få! Bara för att livet varit jobbigt så är det inte säkert att det alltid kommer vara så. Man kan alltid börja om och förändra allt, bara man vill!
Kan jag, så kan du!
Joanna 2008, precis innan livet gick mot ljusare och mindre färglada tider;)