I dag har jag föreläst för 200 personer från Fyrbodals kommunalförbund och deras 14 kommuner. Tror aldrig jag fått så många lovord som den här gången. ❤
Nu sitter jag på tåget hem till Värmland igen, en aning trött i hjärnan. I morgon väntar kampanjdag med Hjärnkoll och på lördag drar jag till Stockholm på KISS. Vila får jag göra i juni ?
Vid tvåtiden skulle jag åka från Karlstad. Men eftersom tågen mellan Karlstad och inte Göteborg gått som de skulle under hela dagen. Så blev vi 20 min sena från start. Men solen sken så jag passade på att steka lite på perrongen. När vi väl kom i väg så rullade det på ganska bra men jag missade tåget i Öxnered. Så fick ta nästa så kom tillslut fram 40 minuter senare än beräknat. När jag kom fram till hotellet så tog jag en liten promenad, det enda jag har sett av Vänersborg är typ vatten.
Sen var det dags för det typ det värsta jag vet när jag ska ut och föreläsa, att äta. Efter 15 år med Aspergers syndrom så har jag lärt mig att hantera mina svårigheter. Jag får ofta höra att det inte märks att jag har en diagnos, men i bland blir det väldigt tydligt. En av mina största svårigheter är att välja, det löser jag genom att låta andra välja åt mig eller ta samma mat som dem. Men när man äter själv så finns det ingen som kan välja åt en och det blir ett problem. Och sen det där med att gå och sätta sig och äta helt jävla själv på en resturang, hur kul är det? Jag löser det oftast genom att äta på Mc Donalds eller nått liknande, för då kan man bara slänga i sig maten och dra fort som fan innan någon ser att man äter ensam.
Men den här gången bor jag en bit utanför stan och det enda alternativet var att äta på hotellet. Men jag vågade inte gå ner och äta själv, vad ska folk tänka liksom? Där sitter hon helt själv, herregud liksom…. Men sen kom jag på att jag reser ju inte alls själv! För i min ryggsäck ligger ju Mini Dregen så jag stoppade ner honom i fickan och gick ner till restaurangen. Vilken tur nu slipper jag äta själv, Dregen kan man alltid lita på. Men han fick stanna i fickan för vad skulle folk tänka annars om jag sitter och äter med en voodoodocka hahha.
Väl nere i restaurangen så kommer nästa problem- valen man måste ta. Servitören undrar vart jag vill sitta… Men gud visa mig bara vart jag ska sitta! Räcker det inte med att jag måste välja vilken mat jag ska ha? Kan man säga att man är allergisk mot val? Tillslut valde jag en diskret plats och eftersom Dregen gillar burgare så fick han välja maten. Än en gång man kan alltid lita på Dregen. Så jag sitter där och äter i lugn och ro och då kommer servitrisen och undrar om det smakar bra. Herregud räcker det inte med alla krav ni ställt på mig i dag? Ska jag behöva vara social också? Jag svarar vänligt att det smakar bra och fortsätter äta. Jag tror det är så man ska göra för att uppfattas som ”normal”. Något har jag iallafall lärt mig om det där med sociala oskrivna regler under årens lopp. Och vet ni vad som händer när jag sitter där i restaurangen och äter helt själv och ser ut som ett fån? Det kommer in fem personer till som sätter sig helt själva och äter, helt plötsligt blev det coolt att äta själv!
Nu har jag låst in mig på hotellrummet och kollar på halvåtta hos mig som är i självaste Hagfors den här veckan. När det ska jag ta en dusch och sen blir det sängen tiden så jag orkar med morgondagens äventyr.
Jag får ofta frågan om jag kan rekommendera någon film som handlar om autism. Jag har letat runt och sett många men tycker att de flesta spelfilmer är överdrivna. Många dokumentärer handlar ofta om personer med svår autism. Det är svårt att hitta något bra om högfungerande autism, som inte är överdrivet.
Jag har själv varit med och spelat in en film om min skolgång och en tv-serie för UR. Tyvärr finns inte dom tillgängliga på nätet längre. Ni vet de här med rättigheter och allt. Där blev jag glad när denna film dök upp i mitt Facebook-flöde. Jag tycker att alla borde se den! För den beskriver på ett bra och pedagogiskt sätt hur det kan vara att leva med AST.
Efter jobbet åkte jag hem för att vänta på Carolina som skulle komma. Hon skulle besikta bilen 13 och sa att hon skulle komma efteråt. Men när man har ADHD så kan ”efteråt” vara om 30 min, 3 timmar eller 3 veckor, det beror helt på vad som händer efter vägen. Men för en gångs skull kom hon faktiskt i tid. Och när hon kom så hade jag byggt om köket till en filmstudio och tyckte att vi skulle spela in en Youtube-video. Haha så Carolina fick göra Youtub-debut på riktigt i dag, här nedan kan ni se hennes insats. Vad tycker ni?
När vi var klara så åkte vi och hämta upp hennes dotter och åkte mot Bergvik för lite shopping. Nu blir det att inta sängen och se på sista avsnittet av Rebecka Martinsson.
Som jag skrev tidigare under veckan så har jag känt hur det börjar speeda i väg lite. Så har tagit Zyprexa under helgen för att försöka bromsa det, och jag tror det funkat för det blev 14 timmars sömn i natt. Skulle följa Luddes match som började 20 men innan den ens hade börjat så hade jag däckat. Men var skönt att få sova ut ordentligt, det behövs i bland. Har inga större planer för den här dagen förutom att jag ska åka hem till Karlstad igen och göra mig redo för ännu en ny vecka.
Det var inte bara jag som däckade tidigt i går;)