Psykisk ohälsa

Jag levde med Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det

Vid den här tiden för två år sedan hade vi ingen aning om att jag hade Bipolär sjukdom. Utåt sett såg mitt liv väldigt bra ut. Mitt semesterprat skulle snart sändas på P4 Värmland, där skulle jag berätta om hur jag hittat tillbaka till livet. Så här i efterhand är det ju lite ironiskt att samtidigt som jag berättade om hur bra allt var. Så slogs jag med mig själv och kämpade för min överlevnad. Semesterpratet var inget påhitt det var bra när det spelades in ett halvår tidigare. Men just när det spelades upp så var det inte alls särskilt bra.

För sjuk för öppenvården men för frisk för akuten

Jag trodde själv att jag var utbränd för det hade varit lite mycket senaste tiden. Jag ringde psykiatrin för att be om hjälp, men eftersom de hade skrivit ut med två år tidigare så fanns det ingen hjälp att få på tre månader. Jag har väldigt stor självinsikt och insåg att det inte skulle gå så fortsatte att tjata om hjälp. Öppenvården sa ”Du är för sjuk för att vänta på en tid här så ring akuten”. Akuten sa ”Du är för frisk för att få en tid här så ring öppenvården”. Dom bollade mig fram och tillbaka så var jag inte yr redan innan jag sökte hjälp så var jag det efteråt. Jag kände att det här går inte så jag kontaktade en privatläkare. Hon sjukskrev mig först helt i fyra veckor och sen på 25% i fyra veckor. Efter mitt önskemål för jag pallade inte att bara vara hemma för jag var så rastlös.

Hundra bollar i luften

Så här i efterhand så inser vi att jag var hypoman. Jag sov fyra timmar per dygn ändå var jag som en studsboll hög på Red Bull. Jag hade hundra bollar i luften samtidigt, var väldigt kreativ, ringde runt till hela min telefonbok. Det är en ganska skön känsla att vara hypoman, men det funkar inte i längden. Tillslut kommer ångesten krypande. Jag har levt  med ångest i över 15 år men det här var det värsta jag varit med om. Jag hade så mycket ångest så jag inte visste vart jag skulle ta vägen samtidigt som jag var rastlös så jag klättrade på väggarna.

Det krävdes en ny överdos för att få vård

Tillslut gick det inte mer, det tog stopp. Jag behövde få hjälp och jag var tvungen att ta till ett tragiskt sätt för att få den. Jag tog min nionde överdos. Den här gången ville jag inte dö, det var bara ett desperat rop på hjälp, och tyvärr funkade det. Dagen efter var jag helt plötsligt nog sjuk och fick en psykolog. Jag uppmanar INGEN att göra det jag gjorde. Hade det varit i dag så hade jag åkt och satt mig på akuten och vägrat gå därifrån förrän jag fått hjälp, för det är deras skyldighet att hjälpa mig.

Är glad för att jag inte fått men för livet

Jag har hört flera som tagit en överdos som resonerar ”Ja men det var ju inte så farligt jag dog ju inte….” Nej det var inte farligt just nu för du hade tur. Men det är inte hälsosamt att ta 9 överdoser. Bara för att min kropp inte blev värst påverkad här och nu så kan man fortfarande få men för livet. Och jag är väldigt glad för att jag haft turen att inte få det. Jag är inte glad över att jag behövde må dåligt. Men samtidig är jag glad att den hände när det hände. För situationen var inte hållbar och det som hände gjorde så jag tillslut fick rätt hjälp. I min första journalanteckningen hos psykologen har han skrivit att han inte är säker på om jag kommer överleva det här. Hade jag inte fått rätt diagnos och hjälp när jag fick den så hade jag inte suttit här i dag.

Persbrandt gjorde så jag kom på att jag var Bipolär

Och hur kom vi då på att jag haft Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det? Jo det var faktiskt Mikael Persbrandt som gjorde att jag kom på att jag hade diagnosen. Han gick ut i media och berättade att han hade fått diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. När jag läste om honom så blev jag nyfiken på vad det var och började söka info. Och ju mer info jag hittade ju mer förstod jag- jag har ju det här.

Än i dag försöker jag lära mig att leva med diagnosen

Nu är det ca 1,5 år sedan diagnosen sattes och än i dag försöker jag lära mig att leva med den. I dag står jag på rätt mediciner och det är så himla mycket enklare att leva när man vet varför saker blir som de blir ibland. Jag är tacksam för att jag tillslut fick rätt diagnos. Bättre sent än aldrig, säger dem ju.