Får ofta frågan om jag har något boktips på böcker om psykisk ohälsa & NPF-diagnoser. Så jag tänkte tips om några. Här kan ni läsa tidigare tips. Några av dem har jag läst andra inte. Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Bryt det sista tabut- Maria Borelius
Det är dags att människor slutar skämmas för psykiatriska diagnoser – det måste bli lika okej att ha panikångest som att ha diabetes. Det måste bli lika okej att äta antidepressiva som att ta blodtryckssänkande. Bryt det sista tabut vill vädra ut skammen genom att humanisera, informera, ge perspektiv och hopp. Psykisk sjukdom finns i alla kulturer och beror på både arv och miljöfaktorer. De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt. Inom psykoterapin har framförallt KBT-terapin fått stora framgångar när det gäller att behandla ångest, depression och fobier.
Det finns oändliga mängder kunskap, också hos behandlare och ansvariga myndigheter, om hur viktigt det är att lyssna till de anhöriga. Gång på gång betonas vikten av ett gott samarbete mellan psykiatrin och de sjukas sociala nätverk. Ändå fungerar detta samarbete sällan bra i praktiken. I Vara anhörig beskriver Åsa Moberg, författare till den mycket uppmärksammade Adams bok med utgångspunkt i enskilda fall och lokala vårdformer, olika förhållningssätt för patienter, anhöriga och närstående. Här finns också berättelser om nytänkande och fungerande vårdformer. Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i Sverige. Det handlar om en folksjukdom: 500 000 människor i Sverige äter antidepressiv medicin, även om den vetenskapliga grunden för sådan behandling är osäker. Förändringar i vården är nödvändiga och för det behövs gemensamma mål. Att de anhöriga glöms bort är bara som det brukar vara, även om depression är en sjukdom som i hög grad påverkar alla närstående.
Ett Bipolärt Hjärta- Rebecca Anserud
Sjukdomen har våldtagit mig flera gånger om, dränkt mig ner i havets djup och hånskrattat åt mig. Orkar du simma upp din jävel? Orkar du? Nej du orkar inte ett förbannat skit, tro inget om dig själv. Du kommer inte att klara det! Jag har känt mig svagast i världen. Legat på golvet som ett litet barn med kniven i handen. Funderat starkt på att ge upp, skära mig i handleden och låta det sista livet sippra ut till en vackrare plats. I dag äger inte sjukdomen mig, jag äger den och jag ska aldrig låta den våldta mig igen … Så inleder Rebecca Anserud sin självbiografi som handlar om hennes kamp mot bipolär sjukdom. Hon insjuknade när hon var 15 år, men fick inte sin diagnos förrän fem år senare. För att komma dit krävdes ansträngningar och envishet från Rebeccas sida och hon hamnade i en evighetskarusell inom psykiatrins olika instanser.
Tips på fler böcker kommer i ett annat inlägg. Vill du vara säker på att du inte missat något? Gilla bloggens facebooksida eller följ mig på Bloglovin.
Jag får ofta frågan om jag har något boktips på böcker om psykisk ohälsa & NPF-diagnoser. Så jag tänkte tips om några, Vissa har jag läst själv andra inte. Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva- Ann Heberlein
Ann Heberleins omdiskuterade självbiografi. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt..” Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik. Sedan tjugoårsåldern lider hon av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, tidigare kallad manodepressivitet.
En riktig människa- Gunnilla Gerland.
Att vara så övergiven, så oskyddad, så utsatt som detta barn som här beskrivs, ter sig för de flesta människor helt obegripligt. Varför såg ingen, varför förstod ingen – hur kunde detta fortgå?Denna bok är en upprättelse – både för den kvinna som skrivit boken – och för andra som kämpar med känslan att ”inte vara som andra” och mot människors oförmåga att förstå.Professor Christopher Gillberg, som är Gunilla Gerlands läkare påpekar i sitt förord att boken handlar om ”den hårfina gränsdragningen mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt, icke diagnos – diagnos och om dolda handikapp”. Han säger också att ”Gunilla Gerlands eget språk öppnar många fler dörrar till förståelse än någon psykiaters fackjargong”.
Inte bara Anna- Elisabet von Zeipel
Många hade försökt förstå sig på Anna. Men hon hann bli femton år innan någon förstod att hon hade Aspergers syndrom. Att leva med asperger kan vara påfrestande och man stöter på fler hinder i vardagen än andra. Det kan leda till stress och så småningom utbrändhet. Och Anna är långtifrån ensam om sina upplevelser. När Anna var sjutton år kom hon till sist inte iväg till skolan. Här börjar författaren Elisabet von Zeipel och Anna en spännande ”resa” som vi får följa med på.Det här är en fackbok i berättelsens form. Anna har farit illa men trots det är det en hoppfull bok. Utbrändhet kan förebyggas när vi sänker stressen för personer med asperger.Detta är en bok som borde läsas av alla som i sitt arbete – eller i övrigt i vardagen – kommer i kontakt med personer med Aspergers syndrom.”
Informationen om böckerna kommer från Bokus.
Tips på fler böcker kommer i ett annat inlägg. Vill du vara säker på att du inte missat något?
Gilla bloggens facebooksida eller följ mig på Bloglovin.
Jag är så tacksam för att ni finns
Ligger i sängen men kan inte sova. Lyssnar på Henriks andetag och tänker på er. Jag är så oerhört tacksam för att ni finns i mitt liv. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan er och den här bloggen. Det här är mitt sätt att släppa ut känslorna när de håller på att bubbla över.
Mer kärlek än hat
Många bloggare får stå ut med näthat. Jag vet inte om jag haft tur men under mina 7 år som bloggare har jag fått ta emot mest kärlek.
Vi slog rekord tillsammans
Tusen tack för alla fina kommentarer jag fick efter gårdagens inlägg, ni är fantastiska! Det var inte bara jag som slog rekord i går, för tillsammans slog vi besöksrekord på den här bloggen! (sedan flytten från Familjeliv) Så kul!Tillsammans gör vi skillnad!
Med ert stöd så är det inget problem
Ni finns alltid där och hejar på. Och med den här hejarklacken borde jag lätt klara 20 år till utan självskadebeteende.
1 år utan självskadebeteende – Jag klarade det!
Posted on 22 juli, 2017I dag är det en stor dag- 1 år utan självskadebeteende
Yay! Jag klarade det! 1 år utan självskadebeteende!
I dag är det 1 år sedan jag fick ett utbrott och skulle åka ut i skogen och dö. Men någonstans har jag ändå fått lite självinsikt. För i stället för att åka ut i skogen så åkte jag och ställde mig på Kumlaanstaltens parkering. För det kan väl inte finnas ett säkrare ställe att vara på än just Sveriges säkraste plats. När man är rädd för att man ska ta sitt eget liv. Jag torkade bort tårarna och tog fram min telefon och skrev ett sms till Ludde med vår hemliga kod. När jag skickar den så vet han att det är på allvar.
Jag kan inte ha honom som en livlina
Det tar två minuter så ringer telefonen och jag ser hans namn lysa på displayen. Under samtalet så säger han saker som förändrar allt. ”Joanna du kan inte ha mig som din livlina. Vad händer den dagen jag inte kan svara? Går du och dör då? Och blir det då mitt fel för att jag inte kunde svara?”, var några av orden han sa. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv, utan även skadar dem som står bredvid och ser på men inget kan göra.
Jag står inte ut med att skada dem jag älskar
Jag kan stå ut med att skada mig själv, men jag står inte ut med att skada dem jag älskar. Så där och då bestämde jag mig, det räcker nu! 15 års självskadebeteende är över, för ärligt talat så har det ju aldrig hjälpt. Varför har jag slösat bort 15 år av mitt liv på att förstöra min kropp? Något jag mår väldigt dåligt över varje sommar, när jag ska gå runt i T-shirt och shorts. I dag är det 1 år sedan jag gjorde så mot min kropp för sista gången. Fem gånger under detta år har jag tänkt tanken på att göra det, men låtit bli. Jag har fått strategier för hur jag ska hantera jobbiga situationer. Och jag har min familj och mina fina vänner bredvid mig som fångar mig när jag faller. Och som hejar på när jag kämpar mig framåt.
Vi tar ett steg i taget
Jag har flera gånger fått höra: ”Ja men det är väl inte så svårt, det är väl bara att sluta skada sig själv!” Personer som säger dessa ord har aldrig haft ett självskadebeteende själv, för då hade de vetat att det blir som en drog. Fast det gått ett år så kämpar jag fortfarande emot impulsen av att skada mig själv, något som jag kommer få göra resten av mitt liv. Så vi tar ett steg i taget. Första målet, 1 år utan självskadebeteende och det längsta uppehållet på 15 år är nu avklarat. Nu satsar vi på nästa mål 1,5 år.
En speedwayförare lyckas med något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år
Jag vet inte om det är komiskt eller bara skrämmande att en speedwayförare fick mig att sluta med mitt självskadebeteende, något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år. Ludde gillar inte att jag ger honom beröm för han tycker att jag i stället borde berömma mig själv. Det är jag som är stark och det är jag som klarat det här resan. Det är jag som gjort det största jobbet men jag tänker berömma honom i alla fall, för utan honom så skulle det aldrig gått. För bara tanken på att han finns där om det är något och att han blir stolt för varje månad jag klarar, har fått mig att fortsätta kämpa.
Han skuldbelade mig inte
Jag har många gånger fått höra av mina anhöriga att de blir ledsna när jag skadar mig själv och jag vet att jag skulle bli fruktansvärt saknad om jag försvann. Men det har snarare gett mig skuldkänslor och ångest över att jag gör dem besvikna. Men vad gjorde då Ludde som fick mig att haja till, undrar kanske du? Jag tror att det var enklare att ta åt sig när det var någon med lite distans som sa det. Någon som hade observerat situationen utifrån men inte var mitt i den. Sen tror jag att det var rätt tid, att jag kommit så långt med mig själv så jag kände mig redo att avsluta det här. Han sa helt enkelt rätt ord vid helt rätt tillfälle. Och det viktigaste av allt han klandrade mig inte. Han sa att han förstod att det inte var lätt och att jag inte gjorde det här med flit. Samtidigt som han berättade hur han upplevde situationen och hur han påverkades av den.
Jag vet att det kan vara svårt att ta steget, men kan jag så kan du!
Julias superkrafter – barnbok om Aspergers syndrom
Posted on 21 juli, 2017
Jag är stolt när jag håller boken Julias superkrafter i min hand
Jag har tidigare berättat att jag fått den stora äran att läsa och tycka till om Malin Roca Ahlgrens nya bok innan den gick i tryck. Julias superkrafter är en bok om Asperger eller högfungerande autism och den är tänkt som ett stöd till föräldrar och deras barn samt till skolpersonal. Boken är riktad till barn 9-12 år.
Lyfter styrkorna
Boken landade i min brevlåda förra veckan och fast jag redan läst den så ser jag fram emot att läsa den igen. Malin lyfter styrkorna, ger konkreta lösningar på en enklare skolsituation och lyfter vikten av att berätta om sin diagnos.
Malin har tidigare skrivit böckerna ”Jag har ADHD”, Coolt med ADHD och boken ”Vad är det med Lisa”, som handlar om ångest.
Alla barn borde få läsa boken
Jag tycker att alla föräldrar/lärare borde läsa de här böckerna för sina barn. Oavsett om de har en diagnos eller ej. För alla möter vi någon som har en diagnos. Det kan vara en klasskompis, en kompis förälder, en lärare eller hon som sitter i kassan på ICA. Vi måste lära våra barn att olikheter är bra.
