När jag var och hämtade Henrik på jobbet i går så slog det mig att det var ju precis här jag stod för ett år sedan. Nästan exakt på klockslaget för 405 dagar sedan. Jag skulle åka ut i skogen och dö men ett telefonsamtal förändrade allt. 405 dagar utan självskadebeteende.
Mitt namn är Lotta, jag föddes för 51 år sedan i en liten stad i Västergötland. Numera är jag bosatt i Småland, har två barn, en hund och är omgift med en man som är som jag. Jag är otroligt kreativ och lösningsfokuserad. Trots min krokiga livslinje så är jag en positiv människa och en kämpe, och tur är väl det för livet har inte varit lätt.
Men så för ett år sedan så förändrades mitt liv för alltid, till det positiva! Sommaren 2016 fick jag svaret som förändrade så mycket i mitt liv. Jag kraschade och sökte hjälp på psyk. Dom gjorde en utredning och det visade sig att jag var autistisk. Det kom som en oerhörd lättnad för mig.
Efter att ha levt i hela mitt liv utan diagnos, utan stöttning och hjälp. Utan förståelse från varken familj eller vänner. Så kunde jag ”komma ut”, jag kunde förklara varför jag mått som jag gjort, varför jag betett mig annorlunda. Men framför allt så kände jag att jag blev accepterad och det öppnades nya dörrar. Jag hade något att falla tillbaka till, en form av bekräftelse inför mig själv. Men självklart så fanns problematiken kvar, alla förstod inte. Men det gjorde inte så mycket för jag fick en identitet och det var viktigt för mig. Under det år som gått så har det varit en berg och dalbana, både i mående och allt som hänt runt mig.
Jag ser det lite som om jag legat i koma och vaknat efter 50 år. Allt är nytt, världen utanför är spännande men skrämmande, men på ett annat sätt. Jag börjar få verktyg för att förstå och för att lära mig vad jag orkar och inte. Jag har spelat ett skådespel, försökt att vara någon. Eftersom jag inte visste vem jag var försökte jag testa mig fram, men ingen av rollerna passade in på mig. Jag har även gått in i ”väggen” gång på gång, samt skadat mig själv i tron att jag skulle känna något verkligt.
Jag har fått be om ursäkt så många gånger för saker jag uppenbarligen gjort fel utan att jag förstått. Men det enda jag gjorde var att förlora mig själv, lite mer för var dag. Till den dagen min hjärna och min kropp sa stopp! Jag hade två vägar att gå, och hade jag valt den andra så hade jag inte funnits mer.
Jag kan idag känna stor sorg för att jag inte fick min diagnos som ung, så mycket hade kunnat undvikas. Men nu är det som det är och jag är så oerhört tacksam för att alla mina frågor har besvarats. Jag börjar hitta en identitet, men det finns mängder att utforska.
Mina svårigheter visade sig vara såpass stora så att jag idag uppbär 100% sjukpension. Med 0% stresstolerans och ingen förmåga att sålla eller stänga av några som helst intryck som kommer in (varken med ljud, syn eller ljus) så gör det mig rätt begränsad. Har även stora svårigheter med att förstå andra människor (och det gäller alla). Så det har inte varit lätt för mig att vara där ute i den andra världen.
Jag har som så många andra med autism haft min egen fantasivärld för att orka, och den världen är idag en stor del av min personlighet. Jag älskar den världen och den kommer aldrig att försvinna. Den hjälper mig när det är svårt, och den lugnar mig när det är stressigt där ute. Men som sagt så är jag glad över att jag äntligen fick min autismdiagnos och ett svar.
/ Lotta Vernersson
…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se
Jag har redan haft tre föreläsningar i Hagfors men ändå är det flera som frågat efter en. Så därför känns det extra kul att kunna berätta att ni nu har chansen igen. Jag kommer nämligen hålla en föreläsning i Hagfors den 13/9. Det finns ett begränsat antal platser så vi rekommenderar att ni förbokar era biljetter på Hagfors bibliotek.
Jag har tidigare skrivit att jag har en aktivitetsklocka på mig, Garmin viofit 3. Jag har den av två anledningar.
1. Att bli motiverad att gå fler steg.
2. Att hålla koll på sömnen och se om jag är påväg in ett skov.
Sömn är något som är väldigt viktigt när man har Bipolär sjukdom. När man googlar på hypomani så står det att ett av symtomen är minskat behov av sömn, att man är utvilad efter tre timmar. Fast man måste ju se helheten och hur mycket personen sover i vanliga fall, för alla människor är ju unika oavsett diagnos eller ej. De flesta sover 7-8 timmar. Jag behöver dock 10-12 timmars sömn för att känna mig utvilad så jag kommer oftast inte ner i 3 timmar under ett hypoman-skov. (Och tur är väl det)
Den senaste veckan har jag sovit 6 timmar/natt och det är ju en tydlig skillnad mot vad jag annars sover. Det här är det jag tycker är värst med att ha bipolär sjukdom. När man inte kan stänga av hjärnan, den bara kör på i 200 km i timmen. Hur mycket man än vill så kan jag man inte sova. Det går inte att komma till ro, man bara står och ser på hur väggen kommer närmare och närmare. Det här är nästan värre än depressionerna. Kanske känner jag så för för att jag är mer van att vara deprimerad.
I går var det än en gång omöjligt att sova. Tillslut gav jag upp. Psykolog A sa en gång att jag inte skulle ligga kvar om jag inte kan sova. Att jag måste bryta mönstret. Så jag tog med mig täcket och la mig på soffan i stället. Sen kom jag på att jag har en bollväst. Jag har en förmåga att glömma bort att jag har den i garderoben men jag måste försöka bli bättre på att använda den. Hade den på mig i 10 min sen gick jag och la mig igen och lyckades somna. Så i natt blev det 8 timmars sömn på soffan. När jag vakna upp var jag astrött, men i det här fallet är det ju ett bra tecken att jag börjar bli trött.
Här hittar du del 1.
Här hittar du del 2.
Här hittar du del 3.
Här hittar du del 4.
Här hittar du del 5.
Här hittar du del 6.
Här hittar du del 7.
Här hittar du del 8.
Här hittar du del 9.
Här hittar du del 10.
Är du för sjuk för att orka vara frisk, eller för frisk för att verka sjuk? Har du dessutom svårt att passa in i samhällets snäva ram för vad som anses normalt? Då är du troligen ett psyko. Grattis! Var fjärde svensk är i dag ett psyko, även om jag är beredd att argumentera för att detta gäller mer eller mindre alla. Att vara ett psyko är i många fall en tillgång, något du kan vända till din fördel. Men för att klara oss behöver alla vi psykon en handbok en handbok för psykon. Därför har jag skrivit denna bok. Den innehåller know-how för oss när det gäller lagar och regler på arbetsmarknaden, pepptalk för att funka i vardagen, inspirerande psykon som gjort skillnad, listor, tips och mycket annat. Vi psykon är viktiga och kreativa medborgare i det här samhället. Tillsammans kan vi förändra synen på oss och vad som är normalt.
Mellan äldreomsorg och psykiatri : om vård och bemötande av äldre med psykisk ohälsa En snäll mormor i blommig klänning och uppsatt hår som passar barnbarnen och bjuder på småkakor. Det är en inte helt ovanlig bild av hur äldre är och bör vara. Men vad händer när det visar sig att mormor har missbruksproblem? Eller när farfar inte vill leva längre? Äldre med psykisk ohälsa hamnar ofta mitt emellan äldreomsorgen och psykiatrin, och får därför inte den hjälp de behöver och har rätt till. Vilken roll spelar våra föreställningar och fördomar om äldre och psykiskt sjuka i detta? Och vad kan man göra för att förbättra vården och bemötandet av dessa personer? Den här boken riktar sig till dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den ger dig såväl kunskap som konkreta råd om förhållningssätt och bemötande av äldre med psykisk ohälsa. Författaren slår hål på myter om åldrande och psykisk sjukdom och illustrerar med många fallbeskrivningar. Du får också veta mer om de vanligaste psykiska ohälsotillstånden, till exempel depression, konfusion och missbruk.
Psykisk ohälsa hos äldre Häftet ger en träffsäker återgivning av de stereotypa bilder vi har av äldre respektive personer med psykiska funktionshinder. Bilder som inte går att kombinera och som låser fast vårt tänkande. Det är hög tid att vi gör något åt våra fördomar! Ett gott bemötande är grunden i all omsorg och vård, framförallt i möten med sköra och utsatta personer. Det förutsätter att alla personalgrupper får tillgång till kunskap, handledning, tid för reflektion och att man har genomtänkta arbetsmetoder. Tanken med häftet är att ni ska få inspiration att gå vidare på hemmaplan och fundera över hur just ni har det. För även om det fortfarande finns många brister och mycket som behöver göras så finns det också goda exempel och verksamheter som kan inspirera. Inte minst finns människor med egen erfarenhet av psykisk sjukdom eller ohälsa som kan bidra till att utveckla vården och omsorgen ytterligare. För ytterst handlar det om vår förmåga att lyssna, lära och samverka.
Informationen om böckerna kommer från Bokus Tips på fler böcker kommer i ett annat inlägg. Vill du vara säker på att du inte missat något? Gilla bloggens facebooksida eller följ mig på Bloglovin.