Detta är ett gammalt inlägg som återpubliceras
Jobbig skolgång
Överallt när man läser om Aspergers syndrom så står det ofta att personer med AS ofta har det jobbigt i skolan. Att många slutar skolan redan innan 9:an och inte får några grundskolebetyg. Jag är inget undantag, min skolgång var fruktansvärt jobbig men mot alla odds tog jag studenten med slutbetyg. Eftersom det nu är studenttider så tänkte jag berätta min historia.
Sociala oskrivna regler
Fram till högstadiet var skolan rätt okej. Jag hade vänner men någonstans har jag alltid känt att jag inte riktigt passat in och känt mig annorlunda. När jag började 7:an funkade det inte längre, som barn kan man kolla hur andra leker och leka likadant. Som tonåring börjar man helt plötsligt använda sociala oskrivna regler. Alla vet hur 14 åring tjejer umgås och är allmänt konstiga och det funkade inte för mig. Jag blev mobbad, utfryst, ensam och deprimerad.
Försökte lösa en konflikt som inte fanns
Skolan insåg tillslut att de inte klarade av att hantera situationen själva. Så de kopplade in en psykolog som skulle lösa konflikten, fast egentligen fanns det ingen konflikt. Tjejerna ville inte umgås med mig längre och de kunde inte säga varför. Det är ganska svårt att försöka lösa en konflikt som inte finns. Det var här jag fick kontakt med barn och ungdoms psykiatrin första gången.
Rektorerna såg på när de kränkte mig
Psykologen som skolan kopplade in visste inte vad han höll på med och gjorde bara allt värre. När psykologen och två rektorer satt och lyssnade så fick tjejerna öppet sitta och kränka mig. Dom fick säga saker som: ”Vi önskar att Joanna inte fanns!”. ”Om Joanna dog för då vore allting mycket bättre!” och de tre vuxna männen satt bara och kollade på och lät allt ske. Skolan betalade skolan X antal tusen i timmen för att psykologen skulle komma dit och fixa detta. I dag mår jag illa bara när jag tänker på händelsen.
Slutade gå till skolan
I mitten av 8:an stod jag inte ut mer och var hemma i flera veckor. Jag skyllde på magsmärtor och huvudvärk. Här hade tom psykologen gett upp. Hans lösning på problemet var att alla tjejer i klassen skulle splittras i olika klasser. Min pappa skulle bestämma vilken av dem som skulle gå i vilken klass. Jag skulle gå ensam kvar med alla killar. Jag förstod vad som skulle hända om tjejerna om skulle splittras. De skulle gå till sina nya klasser och säga ”kolla vad Joanna hittat på”, så skulle jag få hela skolan emot mig. Det förstod jag som var ett barn men det förstod inte en psykolog. Jag tyckte inte att det var något alternativ så jag valde själv att byta klass.
Med lugnet kom ångesten
Vid höstlovet i 8:an bytte jag klass till klass 8A. Jag minns när jag kom in i klassrummet första gången och en tjej säger: “Joanna du kan sitta här om du vill”. Jag minns hur jag kolla mig omkring och tänkte: ”Finns det någon mer Joanna i den här klassen? För hon kan ju inte mena mig, för mig vill ju ingen vara med. Men hon menande mig och jag fick äntligen nya vänner och även en ny bästa vän Sofia. Men när jag äntligen fick lugn och ro efter 1½ års kamp så var det som om ballongen explodera och jag blev djupt deprimerad. Jag hade världens bästa vän men jag orkade inte att uppskatta det jag hade. För jag hade så fruktansvärt ont inuti, så jag började att skada mig själv. Jag och min familj hade kontakt med BUP mer eller mindre varje dag och i maj 2003 försöker jag ta mitt liv för första gången.
Sagan kunde ha fått ett lyckligt slut
I febuari 2004 får jag min Asperger diagnos efter mycket om och men. Vid den här tiden hör jag röster och berättar detta för BUP. Men svaret jag fick var: “de går över, du inbillar dig bara”. Sofia flyttar till Örebro och jag känner mig bara mer och mer ensam igen. De sista månaderna i 9:an mår jag fruktansvärt dåligt men kuratorerna och BUP säger: “Snart får du börja på gymnasiet och då kommer du få nya vänner och allt kommer bli bra igen”. Nu i efterhand undrar jag om de verkligen trodde på detta själva? I Juni 2004 slutar jag 9:an med betyg i alla ämnen fast jag legat på 5 st IG-varningar vid jul. Jag börjar Barn och Fritidsprogrammet och det var här jag skulle få en nystart. Jag skulle få börja om men det var här helvetet började.
Det blev ingen nystart
Min gymnasietid speglades av mobbning, ensamhet, misshandel, ett sexuellt övergrepp, psykoser, självmordsförsök och inläggningar på psyk. Jag fyllde 18 år och fick uppleva skillnaden mellan att vara Barn och vuxen med psykiska problem och flyttades över till vuxenpsyk och där togs mina röster på allvar och de började medicinera sönder mig. Under 2007 testade jag 17 olika antipsykotiska mediciner och åkte in och ut på psyk. På en månad gick jag upp 30 kg i vikt.
Jag tog studenten med slutbetyg mot alla odds
En månad innan jag skulle ta studenten kallades jag och mina föräldrar till rektorn och fick informationen om att jag inte skulle få några slutbetyg. Anledningen var att jag hade för mycket frånvaro eftersom jag hade varit inlagd på psyk. Detta var något jag inte accepterade för jag hade bestämt mig för att jag skulle ta studenten med slutbetyg. De försökte trösta mig och sa att det var omöjligt det skulle inte gå för det fanns inte nog med tid. Jag krävde att jag skulle få en lista på exakt vad jag var tvungen att göra för att få slutbetyg, hur omöjligt det än var att klara det så skulle jag ha min lista. Efter mycket om och men fick jag min lista och samtidigt sa dem “Det här är omöjligt Joanna”.
Ingenting är omöjligt bara olika svårt!
En timma innan betygen skulle sättas lämna jag in min sista uppgift och fick mitt slutbetyg (hade tom VG och MVG i flera ämnen) Jag hade utnyttjat en av min Asperger superkraft. När jag bestämt mig för nått och vet exakt vad jag ska göra, så ger jag mig inte förrän jag lyckats. Jag jobbade på håltimmar, matraster gjorde prov sju på morgonen och nio på kvällen. Jag kämpade som en idiot i en månad, men jag lyckades. Den 13 juni 2007 sprang ut från Älvstrandsgymnasiets dörrar med mitt slutbetyg i handen. På måndag veckan efter studenten kontaktar jag psykiatrin och berättar att jag hört röster i en månad och vill bli inlagd igen. När min läkare hör detta säger han “Men Joanna varför har du inte sagt detta tidigare?”. Jag svarade: “För jag hade inte tid att bli inlagd, för jag var tvungen att ta studenten med slutbetyg först men nu har jag ett helt sommarlov på mig att bli frisk”.
Det är inte meningen att jag ska dö
Augusti 2008 försökte jag ta mitt liv för 8:e och sista gången. Det var där, någonstans i ambulansen på väg till sjukhuset som jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Det är inte meningen att jag ska dö för då hade jag gjort det för länge sen. Jag kan inte slösa bort mitt liv på att må dåligt mer. Sedan skulle det dröjda 7 år till innan de kom på att jag har både Asperger och Bipolär sjukdom typ 2. Efter 15 års kamp blev jag äntligen insatt på rätt medicinering.
Vill ge hopp
Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Utan för att jag hoppas att de sitter någon därute och läser detta som mår precis lika dåligt som jag gjorde. Som kan få hopp och se att hur dåligt man än mår så kan man mår bättre igen. Bara man vill, för det är jag ett levande bevis på. Jag har under årens lopp lärt mig, att Ingenting är omöjligt bara olika svårt och det man inte dör av blir man starkare av! Livet blir vad man gör det till!
