Mina diagnoser har inte alltid varit superkrafter
Det är flera gånger som jag fått höra att jag pratar för bra om mina diagnoser. Att det finns personer som har större problem än mig. Att det inte alls är superkrafter för alla. Nej och det har inte alltid varit superkrafter för mig heller. På bilden nedan ser ni en journalanteckning från BUP skrivet 2002 (När jag var 14 år.) Här nämns några av mina svårigheter men det finns 15 A4 sidor till.
Det tog 24 år
Det tog 24 år för mig att börja lära mig att förstå min Asperger diagnos (då hade vi ingen aning om att jag även var bipolär). 10 år inom psykiatrin, daglig kontakt med BUP under flera år, 8 inläggningar på slutenvård (som vuxen) och 8 självmordsförsök. Då var det inga superkrafter.
Rätt stöd
Sen fick jag rätt stöd och hjälp. Kontaktperson och boendestöd genom LSS. Stöd från Vuxenhabiliteringen. KBT terapi från psykiatrin, Rätt till hjälpmedel. Stöd genom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. En läkare som lyssnade på mig och hjälpte mig att trappa ut mina mediciner. Jag blev även deltagare på Samordningsförbundet Samspelet (www.samspelet.se) Där såg de mina styrkor i stället för mina svagheter. De lyfte det jag var bra på och samtidigt övade vi på det som var svårt. Framförallt så trodde dom på mig och mina drömmar.
Dom fick en chock
Jag ville börja föreläsa och jag tror att dom som kände mig på riktigt fick en chock. Joanna som inte ens vågar ringa till sin moster ska börja föreläsa. Hur skulle det gå till? Jag citerar journalen från 2002 ”Vad gäller kommunikation har hon en påtaglig nedsatt förmåga att inleda och upprätthålla samtal med andra. Svårigheter att ta egna initiativ, svarar bara på sådant som ej rör henne känslomässigt!”
Föreläser för 500 personer
I dag 16 år senare står jag och föreläser för 500 personer. Jag svarar på frågor som rör mitt känsloliv. Jag pratar om saker som andra inte vågar prata om. Jag leder samtal och utbildar skolpersoner/personal på våra myndigheter. Jag har vänt mina svagheter till styrkor och dom har blivit superkrafter. Men de har inte alltid varit det. Jag är ett levande bevis på att en diagnos inte behöver vara ett hinder utan också kan vara en styrka om man får rätt stöd och hjälp.
