Detta inlägg är skrivet i samarbete med mitt företag Aspiepower media och Torsby bibliotek.
Nu är det snart dags för årets första föreläsning. Måndagen den 21/1 kl 18.30 föreläser jag på Torsby bibliotek. Det är fri entré och ingen anmälan krävs. Jag hoppas att vi ses! Läs mer om föreläsningen här.
I dag har jag klarat 2 år och 5 månader utan självskadebeteende. Som ni redan vet så har jag en tatuering på vänster handled som symboliserar att 15 års självskadebeteende är över. På samma handled bär jag också ett armband för att stötta SuicideZeros arbete med att minska självmorden i Sverige. Jag har valt att leva och jag önskar att alla som mår dåligt får rätt hjälp, för ingen ska behöva må så dåligt så man vill avsluta sitt liv. Nu kör vi en månad till och klarar delmål nummer tre, 2,5 år utan självskadebeteende. Du kan också köpa ett armband här.
Förra veckan skrev jag om att psykiatrin tyckte att jag skulle vänta 1 år på att träffa en psykolog, fast jag hade förtur. De funkar ju inte riktigt att vänta 1 år. Egentligen hade jag behövt någon att prata med redan för två tre månader sedan. Så jag ringde till psykolog A och lämnade ett meddelande om att han skulle ringa upp mig. När vi avslutade kontakten för ca 1,5 år sedan så krävde jag att få hans direktnummer, för jag visste att den här dagen skulle komma.
Förra veckan ringde han upp mig. Han sa att han hade delade känslor när han hörde min röst på telefonsvararen. Han blev glad för han tänker på mig ofta. Han blev också ledsen för han förstod såklart varför jag ringde, att jag inte mår bra. Han förstod allvaret eftersom han träffat mig varje vecka i två år och känner mig och vet hur jag fungerar. Så han tyckte precis som mig att jag inte kan vänta.
Han skulle poängtera för sina kollegor att det är bättre jag får en tid nu och kanske bara behöver gå några gånger. Än att vi ska vänta ett år och jag har kraschat totalt. Då skulle jag troligen behöva slutenvård för första gången på 10år. I förrgår ringde han och berättade att han fixat så jag kommer få en sjuksköterska att gå och prata med from januari. Äntligen lyssnar psykiatrin på mig och det känns så jävla skönt. Jag hoppas att personkemin kommer passa och att det blir bra nu. Än finns det hopp för svensk psykvård.
Jag började den här dagen med sovmorgon. Det blev 12 timmars sömn i natt utan sömntabletter. Det var behövligt efter de senaste veckornas äventyr. När jag hade fått i mig lite frukost så åkte jag till Karlstads träningspraktik för att få lite massage och göra en plan för Åsas sociala medier. Sen åkte jag hem en sväng innan jag skulle till vuxenhabiliteringen för jag har fått ett nytt hjälpmedel.
Men åkte som sagt hem en sväng men när jag kom så hade någon smart person ställt en lastbil bakom min parkering. De håller på att renovera en lägenhet under mig så antog att det var dom så var ute och sa till dom. Som att det inte räckte med lastbilen så hade grannarna parkerat precis på linjen så det var knappt man kom ur bilen när den väl var parkerad. Orkade inte krångla så i stället för att ta bilen in till stan så bestämde jag mig för att ta en promenad. Nu visar stegräknaren 5 km.
Jag har som sagt fått ett nytt hjälpmedel, en medicinpåminnare. Som jag tidigare skrivit så har jag väldigt mycket mediciner just nu som ska tas tre gånger per dag. Mitt boendestöd tipsade om denna dosett. Har tidigare haft en vanlig och ställt larm på mobilen men kvällsmedicinen är så många tabletter så den fick inte plats. Den här är större, lite väl stor för att ha med sig överallt. Det är det enda jag ser som ett minus. Funktionen är enkel man fyller den med medicin och ställer in tiden, i mitt fall klockan 13.00, 17.00 och 20.00. Vi dom klockslagen hoppar rätt fack fram och den larmar tills man tar medicinen genom att vända den upp och ner.
En annan bra funktion är att man kan låsa den så du inte kommer åt alla tabletterna. Smart om man tex har barn med självskadebeteende/självmordstankar, då kan en förälder fylla på och sen låsa den. Funkar ju såklart som vuxen med kanske har man en sambo, en vän eller boendestöd som jag hjälpa till att fylla på och låsa. Jag kommer testa den några veckor sen kommer jag återkomma med vad jag tycker. Det största problemet kommer vara att komma ihåg att ta med den när jag går ut. Det problemet har jag löst genom att använda en av de söta korten jag fick från Lilla Margreth. Har satt upp den på ytterdörren så jag ska se den när jag går ut.
Det bästa med den här tiden på året är att det är så jävla kallt ut så man kan bädda ner sig i soffan och läsa en bok med gott samvete. Därför tänkte jag tipsa om två böcker på temat psykisk ohälsa som jag precis köpt. Första boken jag vill tipsa om är Handbok för psykon- att leva med psykisk ohälsa, skriven av Tove Lundin.
”Dåre, neuropsykiatriska funktionsnedsättning, psykisk ohälsa, psykisk hälsa, funkis, funktionssätt, galen, problem med nerverna, tokstolle, såna där. Kärt barn har många namn. Jag föredrar att kalla oss för psykon, det är både gulligt och lätt att säga. Dessutom tycker jag att det är hög tid att reclaima det ordet!”, står det på baksidan av boken.
Tove valde att skriva boken för att hon upplevde att det var svårt att få fram information, tips och råd om psykisk ohälsa. Boken beskriver lagar och rättigheter som är bra att känna till och ger tips på hur du tar dig ut på arbetsmarknaden, organiserar ditt liv, är förälder och accepterar din situation. Boken är pedagogiskt skriven med tydligen kapitel. En riktigt bra bok som jag hade behövt för 10 år sedan. Jag kan varmt rekommendera den och jag skulle önska att alla som blev inskrivna på psykiatrin kunde få låna boken och läsa den. Du kan köpa boken här.
Andra boken som jag vill tipsa om är Bemötande i psykiatrin- Möten som främjar återhämtning, skriven av Sebastian Gabrielsson och Git-Marie Ejnerborn Looi. ”Bemötande inom vård och omsorg av personer med psykisk ohälsa kan i slutändan handa om liv eller död. Därför är det viktigt att förstå och bli medveten om vad man gör och hur man är; beteende och förhållningssätt påverkar den du möter.”, står det på baksidan av boken. Boken beskriver hur du med återhämtningsinriktat arbetssätt kan göra skillnad för människor med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning.
Boken vänder sig till dig som är eller utbildar dig för att kunna arbeta som baspersonal i psykiatriska verksamheter. Den kan med fördel också läsas av andra som i sitt arbete kommer i kontakt med denna målgrupp. Även denna bok är pedagogiskt skriven med tydliga kapitel som man lätt kan hoppa mellan utan att behöva läsa hela boken. Kan varmt rekommendera den. Du kan köpa boken här.
