Vaknade upp i morse och hade mer ont än i går. Så smsa jobbet och sa att jag jobbar hemifrån. Sen tog jag morfin och gick och la mig igen.
Var skönt att få sova och slippa smärtan ett tag men nu ska jag försöka ta mig till soffan och försöka orka jobba lite. Sen i eftermiddag kommer mitt boendestöd hit, tanken var att vi skulle ta en promenad men den planen får ändras.
Ibland blir jag bara så trött på min sjukdom…
Att det aldrig får vara riktigt bra för då händer något nytt. Förra veckan slängde jag mitt avtagbara gips, för jag tyckte att jag inte behövde den mer. Och vad händer? Jo självklart börjar foten att spöka igen. Jag kan få lite ont om jag går lite för mycket, men har inte gått särskilt mycket den senaste tiden. Och nu gör det inte lite ont utan så ont så jag överväger att ta morfin.
Henrik säger att vädret ska bli sämre så vi hoppas på att det beror på det och så länge knaprar jag inflammationshämmande och alvedon och hoppas att det blir bättre snart.
I dag sken iallafall solen och jag måste påstå att kontor är överskattade sådana här dagar. Men avverkade iallafall några timmar på kontoret innan jag åkte hem till mitt hemmakontor, även känt som balkongen.
Efter en stund i solen var det dags att ta liten promenad till Hjärnkolls lokaler för styrelsemöte. På vägen dit kändes foten ganska okej men på vägen hem la den av totalt. Nu ska jag bädda ner mig i soffan och tycka synd om mig själv och vänta på bättre tider.
Godmorgon mina vänner!
Fan va ont det gör i armbågen i dag, smärtan är brutal. Känns som att hela armen ska explodera. Dock brukar det ju göra tre gånger så ont de 48 första timmarna, så det är helt normalt.
Men i går kväll orkade jag inte laga mat så det fick bli Viktväktarnas Champinjonsoppa, perfekt att ha hemma. Fruktsallad och kvarg fick det bli till efterrätt också.
Nu sitter jag i soffan och försöker skriva till er med vänsterhanden, gud va handikappad man blir med bara en hand. Men ska snart dra i väg till jobbet så får vi se hur det går att jobba med en arm:P
Vad ska du göra i dag, min vän?
Yay Doktor E gick med på att ge min högra armbåge en kortisonspruta. Han säger att det är senorna i tummen som jag har ont i så han vill avvakta med den. Och se om otrosen (som jag förhoppningsvis får snart funkar). Men det är iallafall skönt att de gör något. Först yra han om att kortison kanske inte hjälper och jag blev rädd för att jag skulle få gå hem utan att få någon hjälp alls. Så jag är glad för att han lyssnade på mig och gav det ett försök.
Sen satte han även in mig på Orudis igen vid behov, har inte haft den på två år nu. Innan jag skulle gå så frågade han om jag hade mediciner så jag klarade mig eller om jag behövde ett nytt recept. Så jag svarade att jag kanske inte har alvedon så han gick in och kolla. Och det visade sig att jag hade massa uttag kvar och då tyckte han:
”Jag hoppas att du inte ätit upp 5000 tabletter sedan i november”
”Jaha fick jag inte det? Jag brukar äta alvedon som lördagsgodis”, tyckte jag.
”Fortsätt med det”, tyckte han och skrattade. Det är tur att det iallafall finns några läkare med humor.
När jag var klar hos reumatologen så mötte jag min kontaktperson och vi åkte ut till Bergvik och åt lunch.
Sen när jag kom hem så hittade jag ett paket från England på mitt hallgolv.
Tack själv Ludde för din suport som privatpsykolog 2016 😉
Nu ska jag och min stackars armbåge inta soffläge resten av dagen så det där kortisonet får sprida sig fint.
Börja dagen med att vakna upp en paj handled, när jag var hos reumatologen för ca två månader sedan så sa han att det var en pågående inflammation. Men han ville vänta med att spruta kortison för att se om det försvinner av sig själv. Men det verkar det inte göra för nu har handleden svullen och kan knappt vrida den så har satt på mitt handledsskydd med skenor i. Men orkar knappt röra fingrarna för att skriva så får skriva med vänster hand. Det är i sådana här lägen man inser hur himla högerhänt man är, blir helt handikappad. Får väl vänta och se hur det utvecklas annars får jag väl ringa på måndag och be dem spruta mig.
Pallade mig iallafall i väg till psykologen och den här gången tyckte han att jag var så stabil så vi kunde börja lite med traumaterapin.
Vi får väl hoppas att det går bättre än förra gången då det resulterade i att jag fick fruktansvärd ångest på kvällen. Dock är ju det helt normalt och det måste ju få ske om jag ska kunna bearbeta den här händelsen någon gång.
