Bipolär sjukdom typ 2

Jakten på en läkare

I går ringde jag psyk för att fråga om den där läkartiden jag aldrig får. Jag fick svaret att jag borde ha fått en tid för länge sedan. Typ ett år sedan… men tyvärr är det flera månaders väntetid. Jag förklarade att det inte går och då satte dom upp mig på återbudlistan. 20 minuter senare så ringer dom upp mig sa att jag hade en tid 09 i dag. Att de kan gå så smidigt för en gångs skull.

Hej depression!

Jag fick träffa en kvinnligt ST läkare som var väldigt trevig. Vi gick igenom typ hela mitt liv på 45 minuter sen kommer en överläkare in och bestämde hur vi skulle gå vidare. Först får jag inte träffa en läkare på ett år sen får jag träffa två på samma dag, värsta lyxen. Vi kom fram till att jag har en depression och planen är att testa att höja litium till tre tablett till kvällen. Det känns skönt för jag är livrädd för antidepp eftersom jag blir hypoman av det.

Kändes bra

Det kändes som de lyssnade och tog mig på allvar. Så i kväll höjer vi dosen och sen ska det tas blodprov om en vecka. Jag fick också veta att jag står i kö till en psykolog och prioriterad. Vi satte upp mig för ett år sedan men då var ett ett årsväntetid och det funkade inte så jag i stället till en sköterska som jag pratar med. Jag trodde att de tog bort mig från listan när jag fick henne men tydligen står jag kvar. Jag hoppas på att jag kan få psykolog A igen för jag saknar honom.
Efter mötet var jag helt slut och gick hem och sov i två timmar. Jag har verkligen ork längre. Nu ska jag i väg och träffa en eventuell arbetsgivare, håll tummarna!

 Oddsen på min sida

Vädret ute gör att jag inte ens vill kliva upp. När klockan var tolv var det så mörkt ute så man kunde tro att klockan var sjutton. Men det var bara att palla sig upp 07.30 i morse för att gå till vårdcentralen och ta Litiumprov. Jag kom dit vid 07.45 men det var världens längsta kö så kom in 08.28, två minuter innan det skulle vara försent att ta provet. Skönt att ha oddsen på min sida för en gång skull.

Sjukhus dag

Jag hade en riktig sjukhus dag i dag så när proverna var tagna var det dags att åka till sjukgymnasten. Det var första gången vi träffades för min gamla har gått i pension. Jag skickade själv en egenremiss för ca en månad sedan för att jag har spänningshuvudvärk som jag tror kommer från min trasiga axel, nacke och armbåge. Sjukgymnasten trodde samma sak.

De förstår inte

Jag har haft sjukgymnastik i perioder i typ 20 år men när de funkar bra så tycker dom att jag klarar mig och kan gå till ett gym själv. De förstår inte att det inte funkar för att jag har en tid och en plats och en person som väntar på mig. När jag inte har det ställer min asperger till det och tycker jag gör det sen… eller sen… eller sen… 20 år senare har jag varit på ett gym typ tio gånger.

Äntligen lyssnar dom på mig

De skulle aldrig komma på tanken att ta av mig mina glasögon och säga ”Nu går det så bra att läsa så nu tar vi av dom här”. Dom är ju ett hjälpmedel som jag behöver precis som det här stödet. Men nu verkar de äntligen lyssna på mig så från och med nästa vecka ska jag få ha vattengympa i varma bassängen två gånger i veckan. Tanken är att jag också ska få träna på deras gym men armbågen måste bli lite bättre först. Det är skönt att någon äntligen lyssnar men vi får se hur länge jag får vara kvar den här gången.

Vidare till psyk

Efter sjukhuset var det dags att åka till psykiatrin för att träffa min samtalskontakt. Som sagt det är en riktig sjukhus dag i dag. Vi hade ett bra samtal och jag sa att jag var i behov av att träffa en läkare för jag är på väg in i en depression. Det har varit högt tempo senaste tiden och de hände massa saker kring mig. Bland annat att jag blir arbetslös på 25% när den här månaden är slut. Saker som påverkar vem som helst men mig lite mer pga mina diagnoser.

Vad håller dom på med?

Jag vet inte riktigt vad psykiatrin håller på med för jag skulle ha haft en tid för 1ÅR SEDAN! När jag sa det så gick hon in och kollade i journalen och där stod det att jag skulle haft en tid 8/10 2019 men de ställde in den för läkaren blev sjuk. Det är bara lite konstigt för 1: Jag har inte fått någon kallelse. 2: De har inte heller ringt och ställt in tiden. På riktigt vad håller dom på med?  Får ringa dom i morgon och försöka tjata till mig en tid.

Fick beröm

Hon gav mig ändå beröm för hur jag hanterar situationen. Att jag säger till i förväg innan de brakar löst helt. Att jag försöker göra det bästa av situationen och har fixat att jag kommer ha saker jag kan göra även om jag är arbetslös så jag kommer ut. Tex sjukgymnastiken och min kontaktperson. Hon tyckte också att jag skulle börja ta Atarax varje dag som ett skydd. Så det är bara att kämpa på så löser det sig på något sätt för de brukar det göra för mig.

Konferens om att vara anhörig

I dag har jag och Carolina varit i väg på  konferensen ”Om att vara anhörig till någon med funktionsnedsättning” på museet i Karlstad. En viktig dag fullspäckade med spännande föreläsningar. Lite väl fullspäckad för min del. De är det som jag tycker är lite underligt med sådana här dagar. Vi har dem för att uppmärksamma hur det kan vara att ha en funktionsnedsättning men när man planerar dagen så glömmer man bort just den målgruppen.

Hjärnan orkar inte mer

Jag förstår att de vill få in så mycket så möjligt på en sådan här dag men jag kommer få sota i flera dagar för att jag tvingar min aspergerhjärna att vara på konferens i sju timmar med bara två längre pauser. En föreläsning valde jag att skippa för att jag var tvungen för annars skulle jag inte orka vara med på resten och det var dagens sista punkt som lockade mig mest, Hasse Brontén.

Fick mig att börja fundera

Jag lyssnade på Hasse första gången när vi hade fortbildning med Hjärnkoll 2015. Jag kan inte sätta ord på exakt vad det var, men det var något i hans föreläsning som fick mig att fundera. Kunde det vara så att ”det är bara en släng av ADHD”, som BUP sagt några år tidigare inte alls var en ”släng” av något? Jag la bort tanken på Bipolär sjukdom snabbt för jag var ju inte manisk på riktigt.

Hur kunde de ha missat det?

Några månader senare gick Mikael Persbrandt ut med att han hade fått diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Då väcktes tanken till liv igen för jag hade ingen aning om att det fanns flera typer. Jag googlade och ju mer jag läste så kände jag ”Herregud gud hur kan psykiatrin ha missat detta i 12 år? För det är ju så klockrent”.

Vikten av att våga prata om psykisk ohälsa

Jag fick träffa en läkare och några månader senaste sattes diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Hade jag inte fått min diagnos och stödet jag fick just då så hade jag inte suttit här i dag. Vad hade hänt om Hasse och Micke inte varit modiga nog att prata om sina erfarenheter? Det här ett exempel på hur viktigt det är att våga prata om psykisk ohälsa/sjukdom.