Bipolär sjukdom typ 2

1 år med Litium

Tiden går fort när man har roligt. Jag vet inte riktigt om det här året har varit roligt men. Jag firar iallafall 1 år med Litium. I dag är det ett år och två dagar sedan allt kraschade samman. Mitt förhållande hade tagit slut efter sju år och livet vändes upp och ner. Vid liknande perioder så har jag försökt ta mitt liv men den här gången hade jag kommit så långt så insåg att det fanns bättre alternativ. Jag tog med mig pappa och satte mig på psykakuten. Vi fick hota för att jag skulle få hjälp men tillslut bestämde dom sig för att lägga in mig för första gången på tolv år. De blev bara en natt men jag behövde den natten.

Måste testa något nytt

Dagen efter fick jag träffa en läkare och det var jag själv som bad dom om att sätta in Litium. Efter fem år med Seroquel som vi bara höjde och höjde så kände jag att det behövdes något nytt. I dag är jag glad för det beslutet. Litium kan vara det bästa vi gjort. Även om de här året gått lite upp och ner och vi har ändrat medicinen så känns det ändå så rätt. Jag tror också att jag behövt de här året för att känna efter vem jag är utan en partner. För att hitta mig själv.

Börjar gå framåt

Som jag skrev tidigare under veckan så börjar de kännas bättre och bättre för varje dag nu. Fast jag sitter i karantän. Jag tror som sagt att det är  Levaxinet som börjat värka. Så dumt egentligen att en medicin som ska göra att man mår bra psykisk har biverkningar så man mår dåligt psykisk. Jag är dock väldigt glad över att läkaren lyssnade på mig och Carolina och satte in Levaxin fast jag ligger på värdet precis under vart gränsen går. Vi måste också fira att jag klarat ett år utan slutenvård. De är ändå bra jobbat trots de här årets berg och dalbana. Nu siktar vi framåt och hoppas att jag snart mår ännu bättre.

Andra inlägg om Litium:

Insättning: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/19/valkommen-till-mitt-liv-litium/

Dag 3: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/20/dag-3-med-litium/

Dag 8: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/26/dag-8-med-litium/

Två månader: https://www.joannahalvardsson.se/2019/05/18/tva-manader-med-litium/

Fyra månader: https://www.joannahalvardsson.se/2019/07/23/fyra-manader-med-litium/

Litium är slut hos leverantören: https://www.joannahalvardsson.se/2019/07/05/litium-ar-slut-hos-leverantoren/

Vi höjer dosen:https://www.joannahalvardsson.se/2019/10/17/hej-depression/

Gå upp i vikt av Litium: https://www.joannahalvardsson.se/2019/10/30/ga-upp-i-vikt-av-litium/

Dag två som isolerad

Vi är inne på dag två som isolerad. Än så länge rullar det på. Varvar Netflix med att bada badkar och mysa med Bebbs. Baby gillar att vara i karantän för då kan man mys hela dagarna och äta glass i stora lass. Sen pratar jag i telefon typ hela tiden. För alla ringer och ställer in allt. Sjukgymnastiken, tandläkaren, banken, Hjärnkoll, Psyk. Ja de mesta. Men de är väl de bästa med de här, att ingen får komma så jag missar inget.

Dom slänger inte ut mig

Sköterskan på psyk ringde och ställde in vår sista träff nästa vecka.  Hon ska gå i pension så dom har tyckt att jag inte behöver något samtalskontakt mer. Samtidigt som jag är en svacka och mått sämre och sämre senaste halvåret. För bara en månad skrev läkaren ”Det finns en risk att hon försöker ta sitt liv”, i journalen. Ändå tycker de att de är bra läge att jag sköta mig själv. I dag kom dock bra besked. Dom slänger inte ut mig. Jag har fått en kurator som jag kommer få gå till.

Känns skönt

Det känns jävligt skönt! Hon skulle rådfråga min gamla psykolog som jag hade för ca 3 år sedan. Jag tror att psykolog A ligger bakom de här. För under de två år jag gick hos honom så lärde han känna mig på djupet. Jag tror att han är den enda på psyk som verkligen förstår hur jag fungerar. Dock skulle jag börjat med gruppterapi om några veckor men den är inställd pga rådande omständigheter. De hoppas på att kunna köra den senare.

Mår bättre

Jag har dock börjar må bättre och bättre. Har inte alls lika mycket ångest längre. Har är ätit Levaxin i över en månad nu så det kan vara den som börja värka. Han sa att de brukade ta en till två månader. Oavsett orsak så känns det skönt att slippa gå runt med ångest 90% av tiden.  Jag hoppas att det håller sig. Nu ska jag åter gå till Netflix och äta glass.

Jag orkar inte

Jag ber om ursäkt för att det är dålig uppdatering här men jag orkar inte. Jag har noll inspiration just nu och noll lust för att blogga. Förövrigt händer det knappt något spännande i mitt liv. I dag har jag fått ett utbrott på psyk. Varit på sjukgymnastik och gått en promenad på 5 km.

Oense om framtiden

Jag och psykiatrin är oense om min framtid där. Min samtalskontakt går i pension i april och vi har bara två träffar kvar.  Dom tycker att jag är frisk nu. Lite oklart hur man kan bli frisk när man har en kronisk sjukdom…. Men de tycker iallafall att all kontakt förutom läkarkontakten ska avslutas. Jag ska dock få gruppterapi med start i april och nio veckor framåt. Men efter det ska jag flyga fritt som en fågel. De har dock glömt att jag är en fågel med en skadad vinge just nu.

Mår inte så bra

Jag mår som jag tidigare skrivit inte så bra just nu. Jag fick träffa en läkare akut förra veckan men ändå tycker dom att det är  läge att avsluta kontakten. Jag berättar att jag är livrädd och att jag vet att de inte kommer funka. Jag påminner dom om vad som hänt tidigare när de tyckt att jag ska klara  mig själv. Men ingen lyssnar. Fick tillslut min samtalskontakt att lova att hon skulle diskutera saken med min gamla psykolog. Jag hoppas att de hittar en lösning annars får jag skicka pappa efter dom. Dom har en förmåga att lyssna när han säger vad han tycker och tänker. Jag lider dock med alla som inte har en pappa att skicka efter dom. Nu blir de mys med bästa B och ladda på batterierna till nästa kamp.

Ingen följer upp

Om en måndag är det ett år sedan de satte in Litium. Jag har haft bra effekt av Litium och jag tycker att det är stor skillnad mot för ett år sedan. Problemet är väl snarare att ingen följer upp medicineringen. Som sagt det sattes in i mars av en läkare jag aldrig träffat tidigare sen gick det till oktober till jag fick träffa ännu en läkare. Detta efter att jag själv hade ringt och bett om de för jag kände hur de blev sämre. Fick träffa en läkare som höjde dosen men sen hörde jag inget förrän för några veckor sedan när jag än en gång ringde och bad om hjälp.

Äntligen fick jag träffa en läkare

I dag var det äntligen dags! Äntligen fick jag träffa en läkare. Eftersom jag är van att psykiatrin inte lyssnar på mig 90% av tiden så var Carolina med som stöd. Den här gången hade vi dock oddsen på vår sida för vi fick träffa en jättebra läkare. Problemet är att han bara finns kvar i två veckor till…. Stafettläkare är bra eller inte! Jag började räkna efter och insåg att jag träffat fem olika läkare på psykiatrin det senaste året. Då har jag lite kontakt med dom nu mot vad jag hade för 10-15 år sedan.

Blandskov

Mitt största problem den senaste tiden är att jag arg hela tiden utan direkt anledning. För minsta lilla sak tänder jag till och exploderar och behandlar personer som bryr om mig som skit. Jag tror att det är en sorg som många med bipolär sjukdom bär med sig. De där studerna när man beter sig som en idiot mot dom man egentligen älskar men man kan inte göra något åt det. Läkaren tror att jag är i ett blandskov trots att jag själv tycker att det inte svänger så mycket förutom mina utbrott. Han menar att det är hypomanin som uttrycker sig i ilska.

Påverkas av mina trauman

Han tror också att jag påverkas mer än vad jag själv tror av mina trauman. Kanske har jag PTSD (posttraumatisk stresssyndrom.) Dock tycker jag att det är lite underligt att ingen tänkt den tanken för typ 15 år sedan. Men nu är det ju psykiatrin vi pratar om… Vi kom också fram till att jag ska testa ta Levaxin mot hypotyreos. (Den vanligaste biverkningen av Litium) Eftersom proverna inte är som de ska och det kan ge symtom som depression. Jag är glad för de kanske även kan göra min viktresa enklare för min ämnesomsättning är katastrof sedan de satte in Litium.

Skönt med en läkare som lyssnar

Det var skönt att träffa en läkare som lyssnar och förstår. En som tycker att diagnoser kan vara bra men inte ska ges till personer som inte behöver en. Att mediciner är bra i rätt dos om man följer upp dom. Att man i möjliga mån ska sätta in dom en i taget, så man vad som gör vad. De dåliga är att vi troligen inte kommer träffas igen. Nästa gång kommer de troligen vara en ny läkare och en ny efter det och det och det…. Hur ska man kunna hålla koll på en psykisk sjukdom om man hela tiden får träffa nya läkare i en timma som ska ta beslut över hur mitt liv kommer bli?

Gruppterapi

Vi får ge Levaxin en chans men det kan ta flera månader innan vi ser ett resultat. Fram till dess ska jag försöka fokusera på saker jag mår bra av. I april kommer jag även börja med gruppterapi där jag ska få lära mig att hantera känslor. Där kan jag än en gång undra varför ingen kommit på det för typ 15 år sedan? Men nu fokuserar på här och nu och tar en dag i taget.

Min lilla blomma gör vardagen enklare <3