Bipolär sjukdom typ 2

3 år och 10 månader utan självskadebeteende

Tiden bara susar förbi. Det känns som det nyss var januari och vi var i Vietnam men nu är det snart maj. Men dom säger ju att tiden går fort när man har roligt. I dag firar jag 3 år och 10 månader utan självskadebeteende. Nästa år firar vi fem år. Fem år är en tredjedel av tiden som jag skadade mig själv. Det som var en självklarhet under så många år. Hur sjukt är inte det? Jag har sagt det förut men jag har en plan att fira det här på något sätt med er. Hur får jag återkomma med längre fram men jag har tanke på att ha en stor gratis föreläsning och bjuda in andra föreläsare. En plan jag ska jobba på under året.

En självklarhet

Som ni läser så känns det som en självklarhet att jag kommer klara fem år. För mig finns det inget annat. Har jag gett mig in på något så ger jag alltid 200%. Jag har slösat bort 15 år av mitt liv på något som aldrig har hjälpt. Hur onödigt är inte det? Det gör ont i hjärtat när jag tänker på alla unga tjejer som sitter där ute och skadar sig själv. Dom som precis jag trodde tror att det är enda lösningen. Jag önskar att vården var bättre och alla kunde få hjälp tidigare. Sitter du är ute känner igen dig i de här? Om jag kan- så kan du!

Som ett missbruk

Jag skulle vilja påstå att har man avslutat ett självskadebeteende efter 15 år så är det nog som att ha avslutat ett missbruk. Jag har aldrig haft ett missbruk så jag kan säga att det är så men jag tror att det är det. Att man varje dag jobbar mot impulsen. Man vet att det är dåligt och inte ens funkar men ibland saknar man den där kicken.

Skulle skämmas

Jag kan med handen på hjärtat säga att det senaste halvåret inte har varit enkelt. Jag har vid flera tillfällen suttit med ett rakblad i handen och känt att nu ger jag upp. Men något har fått mig att inte göra det. I mitt fall tror jag att det är tre saker. 1. Jag har lovat Ludde och när Joanna lovat något så håller hon det.
2. Jag vet innerst inne att det inte hjälper. De har aldrig gjort och det kommer aldrig göra.
3. Ni! Jag skulle skämmas så inihelvete om jag måste berätta för att jag har misslyckas.

3 år och 8 månader utan självskadebeteende

Men jag behöver inte skämmas för jag har inte misslyckats. För i dag firar vi 3 år och 8 månader utan självskadebeteende. Det känns så sjukt att vi nu är närmare fem år än ett år. Fem år är en femtedel av åren som jag skadade mig själv. Det känns som jag skadat mig själv hela mitt liv men nu har jag snart varit utan det en femtedel av den tiden.

Glömt hur det var

Det är många gånger under årens lopp som jag tänkte tanken  att jag ville sluta men det var för läskigt. Det hade varit en stor del av mitt liv så jag hade glömt bort hur det var att leva utan självskadebeteende. Jag visste knappt om något annat än att må dåligt. I dag har jag nästan glömt bort hur det känns att skada sig själv för nu har det blivit min vardag. Med dom orden vill jag bara säga – Kan jag så kan du!