Panik

Panik. Det är det jag känner när jag ser ett 054-nummer på displayen. Karlstad kommun har gjort det igen… De ringde och gav ett dåligt besked. När jag bryter ihop i telefonen så säger hon att hon ska kolla en grej och återkomma. 20 min senare ringer hon och tycker ”Glöm vad jag sa! Vi fixar det här.” Jätteskönt att det gick att lösa men hur ska jag glömma det? Det är som att säga åt mig att radera min autism och det är helt omöjligt.

Kan inte sluta älta

Om hon kunde ändra sig nu så kan hon ju ändra sig igen. Jag får panik varje gång det står ett 054-nummer på displayen. Jag vet att de rör mina LSS-insatser.
Det är aldrig ett positivt besked de kommer med. Jag kommer tänka på det varenda minut kommande veckor. För det är del av min diagnos. Att älta saker. Hur mycket jag än vill så kan jag inte sluta tänka på det.

Jag kan inte gå hem

Hon avslutade ärendet och går hem. Troligen nöjd över att hon ändå kunde ge mig ett bra besked trots allt. Men jag lämnas ensam kvar med ångesten som äter upp mig inifrån. Tankar på att jag vill jag skada mig själv. Jag kan inte lämna de och ”gå hem”.

En vecka

I dag är det en vecka med skadat knä. Många undrar hur det går och det går inte bra. Har lika ont som jag hade när jag satt på akuten för en vecka sedan. Väntar på att träffa sjukgymnasten på måndag. Känner jag min kropp rätt. Vilket jag oftast gör, så kommer de här ta tid. Har inte tagit morfin på två dagar fast jag entligen skulle behöva det för smärtans skull. Vill inte bli beroende. Vill inte trigga i gång hypomanier. Vill inte må piss fysiskt. Måste kunna köra bil eftersom jag inte kan gå.

Ont överallt

Behöver gå på kryckor men har reumatism och har nu ont i armbågen, axeln och nacken efter bara en vecka. Vill dra täcket över huvud och komma tillbaka om några månader. Men det går inte så det är bara att kämpa på. Försöker köra på som vanligt som det bara går. Får inte fastna i sängen. Åker till gymmet och parkerar så nära det går. Tränar hemma. Flyttar mig från sängen till soffan. Jobbar per telefon. Försöker bryta det negativa mönstret.

Bröt ihop

Därför bröt jag ihop när de ringde i går och sa att de ställer in min kontaktperson i minst tre veckor framåt.
(Hon måste jobba med annat pga personalbrist pga pandemin.) För det är en av få saker jag ser fram emot just nu. Att få konma ut och tänka på annat ett tag. När jag behöver stödet som mest, då tas det bort. Vilket de senare insåg och ändrade sig. Men då får jag istället ångest över att jag tar insatsen från någon annan som behöver den mer. Jag kan ju faktiskt hoppa runt på ett ben. Saker som annars är så självklara är helt plötsligt ett stort projekt. Som allt hämna medicin eller handla. Det är det som är det jobbigast att inte klara av saker själv.

7 timmar på akuten

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag halkat ner för en trappa och skadat knät. Men att jag sen gick 6 km, cyklade en mil och körde 15 min crosstrainer. Det gick bra just då men dagen efter gick inte lika bra. Så det blev 7 timmar på akuten.

Korsbandsskada?

Domen blev att de troligen är en korsbandsskada men inga skelettskor. Röntgen sköterskan frågade om jag hade gjort det här förr. Jag skrattade och svarade att nej knät är nog den enda kroppsdel jag inte röntgat. 😆

Tummen upp till vårdpersonalen

Jag vill dock ge tummen upp till vårdpersonalen. Jag höll på att dö efter sju timmar med munskydd. Dom går runt med de här +visir varje dag och har gjort det i snart två år.

Vila och morfin

De blir lite vila och morfin. Är det inte bättre om två veckor så ska jag kontakta en sjukgymnast. Men jag råkar ha en tid hos en nästa måndag. Hon tror dock att vi ska avsluta kontakten nu och att armbågen är bättre. Men i stället kommer jag dit med kryckor och har ont överallt. Finns en risk att hon börjar gråta 🤣

Sambo med en bulldozer

När läkaren undersökte mig så var jag tvungen att säga att jag har en kattunge hemma. Annars hade han nog gett mig gratis skjuts till psykakuten. Haha. Han kollade på mitt knä och tyckte ”Är det där från skadan eller är din katt en bulldozer?” Jag svarade att det är lite oklart.🤣😺

Nu tar vi paus

Jag fick skjuts till Hagfors i torsdags. Men trots att jag är skadad så har det inte blivit så mycket vila. På fredag var vi på begravning och i går hade jag ett jobb i Ekshärad. Optimalt att jobba i en slalombacke på kryckor haha. Men nu är vi hemma igen och nu blir det jobb per telefon ett tag framöver. På onsdag kommer frugan (Läs Zandra Aspgren) hit. Vi har inte setts på över två år så det ser jag fram emot.

Autism och smärta

När man har en autismdiagnos så kan man uppleva saker annorlunda. Jag har många gånger hört läkare säga meningen ”När man har autism så är man extra känslig för smärta.” Jag upplever att det är ett stort missförstånd och jag är inte beredd att hålla med om det. Snarare tvärtom…

Typiskt Joanna

En typisk Joannagrej hände i dag. Jag ramlade ner för en trappa på väg till gymmet. Jag reste mig upp och fortsatte till gymmet. Kommer sen hem 6 km promenad, 1 mil cykel och 15 min crosstrainer senare och känner ”Hm det gör ont I mitt knä… undra varför?” 😅 Jag skulle inte påstå att jag extra känslig för smärta snarare tvärtom. Mvh hon som gick runt med en sena av i foten i fem månader och ett ledband av i ett år 😅

Inget allvarligt

Jag tror inte att det är något allvarligt för knät är varken blått eller svullet. Gissar på att jag vridit det så ledbandet fått en smäll. Men de är tur att man är reumatiker och har alla skydd som finns hemma haha. Så jag har tagit bad, haft på voltaren och satt på knäskydd. Nu tar doktor Star hand om mig. 😺

Har du autism? Upplever du att du är extra känslig för smärta?

Min nya stalker

Det var någon som sa: ”Att ha en bengal är lite som att ha en stalker. För det är någon som följer efter dig vart du än går.” Det är lite så. Du följer efter mig i varenda steg jag tar. Jobbar jag så klättrar du på skrivbordet, trampar på tangenter eller jagar råttor i mitt knä. Du har en hel lägenhet att vara i men du ska helst vara på mig.

Får inte kissa i fred

Jag får inte ens kissa i fred. Lyfter jag rumpan två centimeter så är du där och kör ner huvudet. Förra veckan tog du livets första bad… I mitt kiss i toaletten. Ibland virvlar du förbi som en virvelvind och i bland hänger du i kökslampan.

Bästa stjärnan

Men du är också den största gossegrisen jag träffat. Du sover i min famn hela nätterna under täcket. Nästa vecka har vi spenderat vår första månad tillsammans och jag ser fram emot att se dig utvecklas. Den bästa Stjärnan. ⭐️

Jag hamnade i Nyhetsmorgon

Oj vilken vecka det blev! Allt började med att jag vaknade av att mobilen ringde i måndagsmorse. Det var Autism & Aspergerförbundet som ringde och sa att Nyhetsmorgon undrar om jag ville gästa dom på onsdag. Det tackar man inte nej till. Passande nog var det Redan planerat att vi skulle åka till Karlstad för pappa skulle till läkaren på tisdag.

Mot Stockholm

På onsdag blev det ett pass på gymmet innan det var dags att hoppa på tåget till Stockholm. Blev hämtad med taxi vid stationen och körd till hotellet. Han vara i Stockholm i hela 30 minuter innan jag hamnade i ett badkar haha.

Svårt att landa

Det var svårt att komma till ro och landa och klockan ringde 06, så blev bara sex timmars sömn. Men jag var oväntat pigg när jag vaknade. 07.30 kom taxin och körde mig till studion. När jag kom fram visste jag inte hur jag skulle komma in. Ringde på en porttelefon men de hände inget. Men det kom en kvinna så jag frågade henne så hon släppte in mig. Haha bröt mig in på TV4, lite typiskt mig. 😅😉

Kul att se hur det går till

Det var kul att se studion och se hur det går till på riktigt. Dock visste jag inte ens vad vi skulle prata om förän vi började prata haha. Men vet inte vad som hände för aldrig pratat så här tydligt och långsamt i hela mitt liv. Ni som hört mig i föreläsningar eller i radio vet att prata långsamt inte är min starka sida. Men helt plötsligt började jag göra det direkt jag satte mig på stolen haha.

Som att jag aldrig gjort något annat

Men det är lite sjukt. Där sitter hon i direktsänd TV i Sveriges största morgonprogram och pratar. Som om hon aldrig har gjort någoting annat. ⭐ Men det har inte alltid varit så. För 15 år sedan gick jag sista året i gymnasiet. Då fick jag välja tre personer som jag vågade hålla föredrag inför.

Nedsatt förmåga att kommunicera

Jag citerar min BUP-journal från 2002: ”Vad gäller kommunikation har hon en påtaglig nedsatt förmåga att inleda och upprätthålla samtal med andra. Svårigheter att ta egna initiativ, svarar bara på sådant som ej rör henne känslomässigt.” Jag skulle vilja träffa den läkaren i dag. 🤣

Ingenting är omöjligt

Med det här vill jag bara säga att ingenting är omöjligt, bara olika svårt. En diagnos behöver inte vara ett hinder. De kan också var en styrka om man får rätt stöd och hjälp. Även om man har en funktionsnedsättning och svårigheter så kan man lära sig att hantera den. Våga var dig själv. Våga gå din egen väg. Vi Aspies måste våga ta för oss och visa världen vilka fantastiska förmågor vi har. 🙂

Tack för alla fina kommentarer jag fått efter min medverkan ❤

Missa du mig i TV så kan du se inslaget här.