Äntligen!

Äntligen!

Jag minns inte ens när jag stod på en scen sist. Det kan vara ett år sedan. Men igår var det äntligen dags att återgå lite till vardagen igen när jag föreläste i Storfors. När jag började föreläsa digitalt så var det asläskigt. Nu där det dock läskigt att göra det på riktigt haha.

Mycket intryck

När man föreläser digital så får man knappt några reaktioner. Många stänger av både kamera och ljud så det är mer eller mindre som att prata till en vägg. Nu helt plötsligt så var det människor där. Som log, skrattade och torkade bort en tår ibland. Det blev väldigt mycket intryck som jag inte är van.

Föredrar live

Alla dagar i veckan så föredrar jag att köra live på plats. Storfors kommun testade dock ett nytt upplägg som verkade uppskattat. Ett 20 tal personer fanns på plats i salen men föreläsningen sändes också live på Youtube. Där deltog 162 personer. Dock strulade ljudet lite men tyvärr kan man ju inte lita 100 % på teknik.

Oväntat besök

När jag satt och laddade upp innan föreläsningen så hörde jag ett ”Hej Joanna”. Det var en gammal skytteledare jag inte träffat på minst 10 år. Lite känslosamt men fint.

Jag är tacksam för att han kom. Jag önskar sååååå mycket att vi hade pratat om min diagnos. (Hade bara Asperger på papper då.) Det hade blivit så mycket enklare för mig och jag tror att andra hade haft en ökat förståelse för hur jag reagerade i vissa situationer. Men BUP sa att sånt här pratar man inte om och tyvär tror man ju som förälder att BUP har koll.

Laddar om

Summa summarum är jag nöjd med föreläsningen i Storfors. Nu laddar vi om för Arvika på söndag. Måste förbereda mig lite under helgen för den i Arvika kommer vara en kortare version av min föreläsning. Som ett litet smakprov sen kan ni också lyssna på mina grymma ambassadörskollegor den dagen. Jag bjuder på lite bilder från gårdagen i det här inlägget. Som ni ser är jag ingen föreläsare som står still när jag pratar haha .