Fyra år och elva månader utan självskadebeteende

Fyra år och elva månader utan självskadebeteende

Jag minns när jag skulle fira ett år utan självskadebeteende. Det var så stort. Jag hade klarat ett år utan något som varit så stor del av mig under halva min livstid.

Första året var värst

Första året var värst. Jag triggade av småsaker och fick hela tiden påminna mig själv om att det var slut. Jag ringde hur jag en gång ringde Carolina i panik. Jag hade haft sönder ett glas och det var glassplitter över hela köksgolvet. Med hennes stöd i telefonen packade jag ihop allt och gick ut och slängde det.

Varje dag var en utmaning

Varje dag var en utmaning och jag fick gömma saker för mig själv för att inte bli triggade. Men ju mer tiden har gått hur enklare att det blivit att hantera impulsen. Om en månad firar vi fem år utan självskadebeteende. Fattar ni? 5 år! Det är en tredjedel av tiden som jag skadade mig själv. Det är stort!