4 år utan självskadebeteende

14 år av mitt liv

I 14 års tid skadade jag mig själv både fysisk och psykiskt. Allt började med att jag läste i tidningen om en tjej som skadade sig själv. Jag var var 14 år då. Tjejen i tidningen sa att det inte hade hjälp henne att skada sig själv men tänk om det skulle hjälpa mig. Det gjorde det inte men tänk om det skulle hjälpa nästa gång, så jag testade en gång till. En gång till. En gång till. Och en gång till. Det hjälpte inte men jag var fast. Det var som en drog. Jag trodde att jag behövde det här för att överleva. Det gjorde så fruktansvärt ont i själen och när jag skadade mig själv fysiskt så gjorde det någon annanstans för en stund. Jag behövde lufta själen.

Media borde tänka sig för

När media intervjuar mig och jag berättar om mitt självskadebeteende så får jag ofta frågan om hur jag skadade mig själv. Jag vill inte svara på den frågan. Den är inte relevant. Det är väl nog tragisk att en fjortonårig tjej vill skada sig själv. Jag tänker på den där 14 åriga Joanna som läser tidningen. Kanske sitter det en annan fjortonårig tjej och läser om mig och jag vill inte bidra till att någon testar att skada sig själv. Kanske är det därför som jag valde att bli journalist. För att lära mina kollegor hur texter om psykisk ohälsa kan bli en katastrof om man skriver på fel sätt. Media borde tänka sig för, de påverkar mer än vad du tror.

I fall att…

I många år hade jag med mig ett rakblad vart jag än gick. I fall jag skulle behöva det. I dag drar jag med mig en mössa när jag åker på längre resor. Det kanske ser larvigt ut att jag drar med mig mössan jag fick av Ludde världen runt men jag har med den i fall att. Jag tror att ni håller med om att det är bättre att dra med en mössa än ett rakblad. Den där mössan påminner mig om att jag inte är ensam hur ensam jag än känner mig. Att jag lovat Ludde att aldrig mer kommer skada mig själv och jag håller alltid det jag lovar.

4 år utan självskadebeteende

I dag firar jag 4 år utan självskadebeteende. Fast jag skulle vilja säga vi. Det här året har inte varit enkelt. Jag svängt väldigt mycket i min bipolaritet. Vi har ändrat mediciner, bytt samtalskontakt och jag har fått träffat fyra olika läkare. Det är många gånger som jag suttit där och velat ge upp. Då finns dom där, två av de viktigaste människorna i mitt liv. Ludde och Carolina. Jag har tappat räkningen på hur många gånger de senaste året jag har skrikit att de är dumma i huvudet och inte fattar någonting. Ändå står dom kvar och hejar, tjatar och stöttar. Nu satsar vi på 5 år!