Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Vet ni vad jag glömt? Jo att visa er vad jag köpte i Ullared. Jag skäms! Då dåligt av mig. Men den som väntar på något gott…. Här kommer inlägget med saker jag köpte i Ullared.
Lampa till sovrummet.
Smyckeskrin.
Nya tallrikar 15 kronor styck!
Ny väska.
Mobilfodral.
Man kan inte få för många mobilskal.
Mobilladdare som man lägger mobilen på.
Vinterjacka.
Massa BH:ar.
Det har varit svårt att blogga som vanligt den senaste tiden. Som jag skrev i går så har D kommit in i mitt liv. Det är nackdelen med att ha en stor blogg. Att det blir svårt att dejta någon och göra något i hemlighet för det sitter 10 000 personer som förväntar sig att jag ska dela med mig av vad som händer i mitt liv. Samtidigt som jag vill lära känna den här personen i lugn och ro.
Nu kanske någon tycker att jag inte behöver dela med mig av allt. Men jag får på riktigt ångest när jag undanhåller saker för er. Det känns som jag ljuger för en kompis. Jag hatar att ljuga för er. Fast jag inte ens ljuger. Så det är skönt att jag nu kan nämna honom i bloggen. Nu ska jag bli bättre på att blogga som vanligt igen. Vi börjar med lite bilder från förra veckan.
Jag impulsfärgade håret rosa.
Fick nya söta örhängen
Åt tomatsoppa med min kontaktperson
Gjorde nya naglar med klös i.
Åkte på Arvika hamnfest med min kusin och kusinbarn+ kompis.
Dagen som jag så länge kämpat för är här. I onsdags blev jag guldmedlem på Viktväktarna. Det innebär att så länge som jag väger upp till max två kg över min målvikt (i mitt fall blir det 67 kg) så är jag gratis medlem hos Viktväktarna. Vilket jag kan vara för alltid om jag håller vikten och väger mig var tionde vecka. Jag kommer dock betala 195 kronor för att få ha kvar appen annars kommer jag bli som Bambi på hal is.
Det känns väldigt skönt att äntligen vara i mål. När jag skrev in mig på Viktväktarna 2008 så var jag så nära så nära. Jag snubblade på mållinjen två kilon innan målvikt. (-28 kg) Därför sa jag den här gången att nu ska jag fan nå -30 kg och målvikt och nu är vi här. Men resan är inte slut än det är den svåraste biten kvar, att hålla vikten. Jag kommer fortsätta att uppdatera er om min Viktväktarresa även om det inte kommer bli lika ofta som innan.
Här kan du läsa om hela min viktresa.
När man bloggat under många år så blir man tillslut vän med sina följare. Jag vet att några av er följt mig ända sedan starten för 10 år sedan. Jag delar med mig av 90% av mitt liv till er. Vi har delat glädje, sorg och smärta tillsammans. Ni hejar på när det går bra och stöttar när det går sämre. Direkt det händer något i mitt liv så är ni de första jag vill berätta det för.
Det känns jobbigt när jag måste undanhålla saker för er. Därför ska jag berätta en sak för er. Jag orkar inte hålla det hemligt längre. Jag dejtar någon. Vi matchade på Tinder för ett tag sedan och klickade direkt. Sedan dess har vi träffats och det känns sjukt bra. Vi kommer ta den lugnt så får vi se vad det leder till. Han kommer tills vidare kallas för D här sen får framtiden visa hur mycket han vill vara med här på bloggen.
I dag är det 4 år sedan mitt semesterprat sändes på P4 Värmland. Den Värmländska versionen av Sommar i P1. Ett av de mest lyssnade programmen någonsin. Jag kunde knappt gå ut i Hagfors för folk stoppade mig och vill krama mig. Det hade spelats in några månader tidigare. Jag sitter där i studion och berättar om hur jag hittat tillbaka till livet och hur bra allting var nu. Jag ljög inte, det var så de kändes just då. Vågade inte erkänna för mig själv att mitt liv var kaos bakom fasaden.
Allt började egentligen två år tidigare. Jag hade stått på Seroquel för psykoser och det gått bra i några år och hade fått rätt hjälp och allt började bli bra på riktigt. Jag ville börja trappa ner medicinen och läkaren var med på det. Samtidigt tyckte dom att jag var frisk nog för att klara mig själv nu. Dock tyckte dom att jag skulle stå på en antidepressiv medicin, jag hade ju ändå haft depressioner i nästan halva mitt liv. Det var bra med ett skydd.
De vi inte visste var att jag var Bipolär och att Seroquel är också en medicin mot Bipolär sjukdom. När man är bipolär så blir man oftast manisk av antidepresiva. Så det som hände var att psykiatrin tog bort min bipolär medicin, satte in en medicin som gjorde mig manisk och avslutade kontakten efter 10 år. Jag blev en tickande bomb och jag förstår inte hur i helvete jag klarade av att leva på de här sättet i två år. Hur höll jag ihop allt?
När mitt program sändes på P4 Värmland så trodde alla lyssnare att mitt liv va bra. Sanningen är att jag bara några dagar innan programmet sändes hade kommit in till centralsjukhuset i Karlstad i ambulans. Jag hade försökt att ta mitt liv för nionde gången efter att ha bett psykiatrin om hjälp tio gånger men inte hade fått någon. Bomben hade exploderat. Jag ser det inte som ett självmordsförsök för jag ville inte dö. Det var bara ett desperat rop på hjälp.
Jag ångrar inte semesterpratet, allt jag säger de i är sant. Jag hade dock inte insett hur sjuk jag egentligen var där och då. Det skulle dock vara kul att få göra en del 2. Om hur det fortsatte och hur det tillslut blev bra på riktigt. Lyfta bristerna i vården och berätta om hur verkligheten ser ut för många som lever med psykisk ohälsa. Kanske får ringa P4 och berätta min idé. De sa ju ändå ”vi hörs nog snart igen”, sist jag prata med dom för några veckor sedan;) Har du missat mitt semesterprat så kan du lyssna på det här nedan.