Mediciner vid psykisk ohälsa- Varför är det tabu?
När jag föreläser så får jag ofta frågan om hur jag tänker kring mediciner vid psykisk ohälsa. Jag upplever att det är en stor tabu kring detta ämne. Många vill inte medicinera sin psykiska ohälsa/sjukdom. Jag har även sett flera bloggare som senaste tiden skrivit om att de först valde att inte medicinera sin ångest eller depression men sen gjort det och mår nu bättre.
Jag har ätit mediciner mot psykisk ohälsa sedan jag var 13 år, kanske är det därför som jag inte riktigt förstår varför man inte vill äta mediciner.
Skulle du tacka nej till insulin om du hade diabetes?
Jag tänker så här…. Om du fick diabetes skulle du då säga: ”Nej jag vill inte ha någon medicin, jag klarar mig nog ändå?”. Eller om du har svår astma och inte kan andas utan mediciner skulle du då tacka nej till medicinen? Med de sjukdomarna är det en självklarhet att äta mediciner, man kan ju dö. Varför väljer man då att inte medicinera psykisk sjukdom/tillstånd? Jag skulle inte sitta här i dag om jag inte hade fått min medicin mot bipolär sjukdom. Sanningen är att ca 15% av dom som har den sjukdomen tar sitt liv. Jag kommer få äta mediciner resten av mitt liv. Vissa perioder är det bättre då kan man sänka lite. Vissa perioder är det sämre då får man höja, i dag har jag dubbel dos mot vad jag brukar ha. Men helt utan mediciner skulle jag aldrig våga att vara. Jag har testat det ofrivilligt i två år och jag vill inte leka med mitt liv på det sättet igen.
Handlar det om rädsla?
Jag kan inte faktiskt inte riktigt förstå varför folk är rädda för mediciner mot psykisk ohälsa. Varför är det ett tabubelagt ämne? 3 av 4 har erfarenhet av psykisk ohälsa i dag , egen eller som anhörig. Ändå är det här med mediciner läskigt. Är det för att det handlar om psyket? Att man är rädd för att medicinerna ska förändra en och att man inte ska vara den man är längre? Men hur vet man om det verkligen är så om man inte testat? Jag brukar alltid tänka, vad är det värsta som kan hända? Jo att medicinen inte funkar eller att jag får biverkningar men då är det ju bara att sluta med den. För tänk om jag struntar i att ta den för att jag är rädd och osäker och då inte får veta att mitt liv hade kunnat bli så mycket enklare om jag vågat testa.
Hur är din syn på mediciner vid psykisk ohälsa?
Jag vill poängtera att jag tycker att mediciner är bra och nödvändiga i vissa situationer men att jag också tycker att det vara i en lagom dos. Jag har ju själv varit söndermedicinerad och det tycker jag inte är okej. Men jag upplever att i rätt dos så kan mediciner göra livet så mycket enklare. Hur är din syn på mediciner vid psykisk ohälsa? Har du valt att använda mediciner? Om inte varför?
Uppdatering: Jag tycker självklart att psykiatrin borde fokusera mindre på mediciner och använda andra metoder mer som tex KBT. Men mediciner kan vara ett bra kompenent i rätt dos.
Gillar du det här inlägget? Dela det då vidare så fler kan läsa det.
Följ mig på Bloglovin’ om du inte vill missa inlägg.
Jag postar också mycket innehåll på Instagram och Facebook.
6 Comments
Jennifer
13 mars, 2018 at 11:00Ett bra och viktigt inlägg! 🙂 <3
Joanna Halvardsson
13 mars, 2018 at 11:00Tack kul att du tycker det <3
yolanda
17 mars, 2018 at 19:32Eller Hur Hur vet man om man ej har testat? kram
Kristina
18 mars, 2018 at 08:58Jag tror att du utgår för mycket ifrån din egna diagnos. Jag tror att de som har t ex Bipolär sjukdom och Borderline med stor sannolikhet kommer behöva medicin hela sitt liv för att fungera. Men majoritieten av de som lider av mental ohälsa har depression eller utmattning. I deras fall handlar det i stort sett alltid om att omständigheterna har gjort dem sjuka, i vilket fall det är omständigheterna som behöver förändras för att de ska kunna bli bättre och friska.
Insuling för en diabetiker är kanske liknande som för någon med bipolär sjukdom och deras medicin. Däremot är det en felaktig jämförelse för de vanligare mentala sjukdomarna.
Någon med depression eller utmattning kan strunta i mediciner och använda sig av någon av alla de andra behandlingsformerna som finns där ute. För en diabetiker finns inget alternativ till insulin.
En bättre jämförelse då är om du har brutit ett ben. Där är det omständigheterna som hjälper dig att bli frisk. Att du har gips och inte anstränger benet. Att det får läka ifred. Men däremot kan smärtstillande göra så att processen inte är lika jobbig, men för vissa så fungerar det lika bra utan tabletterna.
Mental ohälsa försvinner generellt inte för att du tar tabletter och sedan fortsätter precis som innan. Det krävs att du fyller ditt liv med aktiviteter som hjälper dig. Men för vissa behövs det mediciner för att kunna ägna sig åt de aktiviteterna som hjälper en och för andra behövs det inte.
Jag tror personligen att det är mer skadligt än utbildande att tala så svart på vitt kring medicin inom psykvården. Jag har hört mer om folk som fått medicin utan annan behandling och lämnats vind för vård i vårat vårdsystem än om folk som vägrat mediciner, och om du har hört mycket tabu och ifrågasättande så är det tråkigt för dig men reflekterar inte hela bilden av hur det ser ut i Sverige idag.
Joanna Halvardsson
18 mars, 2018 at 13:41Jag har bara vetat om min diagnos i 3 år så jag utgår inte bara från den utan hur det varit över lag och för andra som inte alls har samma diagnos som mig.
Carro
4 april, 2018 at 18:01För mig handlade det om dels inställning och att hitta rätt medicin.
Jag hade inställningen att jag var en svagare människa som inte klarade mig utan medicin, jag ville bevisa för omvärlden att jag klarar mig alldeles utmärkt utan medicin! Vilket var helt idiotiskt eftersom jag mådde ju bara skit utan och inte fick jag en medalj av omvärlden för mödan heller.
Sedan handlade om rätt medicin. Jag ville fortfarande vara jag utan all ångest. När jag åt seroquel så domnade jag bort bokstavligen, jag var en levande grönsak och helt likgiltig. Ångesten och de onödiga tankarna försvann men min kärna försvann också, vilket inte alls kändes bra.
Nu har jag äntligen hittat en medicin som passar mig och som jag inte kan tänka mig att vara utan. Jag fattar inte hur jag orkade må så dåligt förut. Det är som du skriver, om jag hade haft diabetes hade jag självklart följt rekomendationerna och tagit medicin, så varför inte nu. Medicinerna har hjälpt mig massor, nu väntar jag på att få börja dbt så att jag kan börja må bra på riktigt.