Separationsångest

Vill inte åka hem

I dag var det dags för mig att åka hem till Värmland igen för att jobba. De här fem dagarna har swishat förbi. Varför går tiden alltid fortare när vi är tillsammans? När jag är hemma själv så går tiden i slowmotion. Det sägs att tiden går snabbt när man har roligt. Det kanske är så. Jag har alltid haft svårt för att skiljas. Kanske är det så för att mitt ex alltid gjorde slut när han åkte hem för att sen ångra sig några timmar senare. Varje gång står jag där och säger ”lova att inte göra slut”, även om jag vet att han inte kommer göra det.

separationsångest

Det senaste halvåret har avskeden varit ännu mer jobbiga. Så jobbiga så jag gråter för att jag inte vill åka hem. Separationsångest på riktigt. Kanske är det för att jag varit där under längre stunder och vi börjar komma in i vardagen som sambos. Att vi kommer in i alla mysa saker som sambolivet innebär. Att man har någon att sova och vakna bredvid. Något att laga mat med eller att ha någon att mysa med i soffan. Men precis när det börjar kännas så där bra, så är det dags att skiljas igen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det suger att vara sambos efter snart sex år. Jag önskar att vi kunde bo ihop på riktigt men vi är inte riktigt där än. Jag har skrivit om det tidigare här. I bland har jag lust att bara skita i allt och flytta men det är inte värt att riskera att allt ska krascha för att jag inte är redo. Allt måste få ha sin tid.

Baby har redan flyttat in

Nu är jag och Baby hemma igen. Hon trivs med i Kumla och hade nog gärna stannat men hon fick faktiskt bli med mig hem. Det kommer nog inte gå någon nöd på henne när jag åker till Kroatien och hon ska bo hos Henrik. Hon har förövrigt redan flyttat in i barnrummet och tagit sig en plats i våningssängen. Vi får nog dock bygga ut den och fixa en våning till så alla barn får plats:D