Gästbloggare: Varför fick jag inte mer hjälp?

Ida saknar arbetsförmåga

-Ja du kan läsa igenom det själv först så pratar vi om det sen. sa arbetsterapeuten när hon gav mig ett papper.Och jag börjar läsa. Fina ord om mitt minne, min koncentrationsförmåga, min motorik och ork. Sen ser jag den sista meningen: Jag anser att Ida helt saknar arbetsförmåga.

Skulle få hjälp att hitta ett arbete

Saknar arbetsförmåga? Nej det kan inte stämma. Det var inte alls det den här utredningen skulle visa. Den skulle visa att jag hade ungefär 50 procents arbetsförmåga och jag skulle få hjälp att hitta ett arbete som var anpassat till mig. Kanske en utbildning då vården var för tung för mig. Inte att jag 29 år gammal inte skulle kunna arbeta mer. Jag hade ju minst 35 år kvar i arbetslivet. Jag hade knappt börjat. Att demensvården inte fungerade hade jag förstått tidigare och nästan sörjt klart. Även om jag älskade min arbete så fanns det annat. Andra sätt att jobba med människor och kunna göra skillnad.

Tårarna rinner längst mina kinder

Arbetsterapeuten berättar om hur hon kommit fram till detta men jag hör knappt vad hon säger. Tårarna rinner ner för mina kinder och min blick stirrar på den sista meningen. Jag kan inte sluta läsa den och jag kan inte sluta gråta. Hon lägger en hand på min och säger att hon förstår att det känns jobbigt. Sen öppnar hon dörren och släpper in en representant från försäkringskassan och en representant från arbetsförmedlingen. Dom tar i hand och sätter sig ner vid det runda bordet i det lilla rum vi sitter i. Jag har ingen aning om vad dom heter eller vem som är från vilken instans. Jag som aldrig gråter inför andra kan inte hindra  tårarna från att rinna ner för mina kinder.

Fanns inga andra alternativ

Arbetsterapeuten berättar för dom andra vad utredningen gett och dom diskuterar en stund. Jag sitter med böjt huvud och stirrar på pappret som fortfarande ligger framför mig. Någon av dom frågar mig hur jag känner. Jag vet inte om jag svarar. Jag kan bara tänka att det inte skulle vara så här. Jag ska inte bli sjukpensionär innan jag ens fyller 30. Jag säger tillslut att jag inte vill bli sjukpensionär och frågar vilka alternativ det finns. Tydligen inga alls.

Pest eller kolera

Personen från försäkringskassan säger att jag själv väljer om jag vill ansöka om att bli sjukpensionär eller inte. Och om jag inte ansöker om det får jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. Kvinnan från arbetsförmedlingen säger att då det finns dokumenterat att jag inte kan arbeta kan jag inte skriva in mig hos dom. Så mina alternativ är att ansöka om sjukpension eller söka socialbidrag. Pest eller kolera.

Förnedrande att behöva redovisa varje krona

Socialbidrag har jag haft förut. Att behöva redovisa varje krona man använt är otroligt förnedrande. Att varje månad få stå med mössan i handen och be om lite pengar för att kunna betala hyran och köpa lite mat. Det är inte ett alternativ. Då måste det vara bättre att bli sjukpensionär. Då bestämmer jag åtminstone själv över min ekonomi.

Vad skulle jag säga?

Men vad gör man för nytta i samhället när man inte arbetar? När man lever på andras skattepengar? Den första frågan man får från nya människor är vad man arbetar med. Vad ska jag svara nu? Jag är sjukpensionär. Då kommer nästa fråga. Varför? Vad ska jag svara på det? Att jag är psykisk sjuk? Att min ångest styr mitt liv? Att jag inte klarar av att hantera mina känslor? Att min kropp ständigt värker efter att jag som ensamstående mamma i perioder haft tre jobb samtidigt som jag pluggat 100% och haft anorexi? Att jag varit så jävla duktig hela mitt liv att varken kropp eller själ orkar mera?

Varför fick jag inte mer hjälp?

Snart fyller jag 33 år. Jag är fortfarande sjukpensionär. Jag har inte accepterat det än. Jag funderar fortfarande på varför jag inte fick mer hjälp. Varför det var så enkelt att bara säga att: du kan inte, det går inte. Jag tror inte på det. Jag tror fortfarande på att jag kan arbeta. Men med hjälp. Men vem ska hjälpa mig när dom som borde göra det säger att det inte finns någonting att göra?

/Ida

…………………………………………………………………………………………

Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?

Maila den då till info@joannhalvardsson.se