Detta inlägg är skrivet i samarbete med Demensförbundet
……
Att vara anhörig till någon med demens
Jag har alltid vetat om vad demens är för min mamma har jobbat på ett boende för dementa i större delen av mitt liv. Men det var inte förrän hösten 2015 som jag på nära håll fick veta vad det innebär att vara anhörig till någon som har sjukdomen. Min farfar drabbades först och när han flyttades till ett boende så insåg vi att även farmor var sjuk. På något sätt hade de lyft upp varandra och klarat vardagen tillsammans. Därför hade vi inte märkt att även hon var drabbad, förrän hon skulle bo själv. Hösten 2016 flyttade även hon till ett boende.
Min farmor och farfar är inte längre det dom var
Jag gick aldrig på dagis när jag var liten, istället spenderade jag mycket tid hos farmor och farfar när mina föräldrar jobbade. För mig är farmor någon som jag bakade tigerkaka med, hon lärde mig att sticka och virka. Hon serverade världens godaste stuvande makaroner. Alltid när vi hade varit utomlands så önskade jag mig farmors stuvande makaroner när vi kom hem. Hon har lärt mig att hemligheten bakom lyckade stuvade makaroner är en nya socker. Farfar var en spjuver som alltid log. En bilförsäljare som hela Hagfors känner. Som målade teckningar med mig och som hjälpte mig att samla kapsyler. Vår samling kom upp i över 70 000 kapsyler. Min farmor och farfar lever fortfarande men de är inte längre det som dom en gång var. Dom ringer inte längre och säger grattis på födelsedagen och vi firar inte längre jul på samma sätt som vi tidigare gjort. Minnena lever kvar men vi skapar inte nya.
Dom har inte glömt mig än
Även om de inte minns så mycket så har de inte glömt mig. Varje gång jag kommer dit så lyser dom upp. Farmor pratar inte så mycket men flera gånger har hon frågat pappa ”Hur mår Joanna?”. Det är en av få meningar hon säger. Men jag vet inte hur länge det kommer vara så här, nästa gång jag kommer på besök så kanske de inte kommer i håg mig längre.
Det känns hemskt att stå och se på
Det känns hemskt att stå och se på hur deras personligheter sakta tynar bort och att det bara blir ett tomt skal kvar. Men tyvärr är det den här sjukdomens förlopp. Även om farmor och farfar inte längre är det dom var, så kommer de alltid vara min farmor och farfar. Jag är glad för allt dom gjort för mig och jag kommer bära med mig alla minnen.
På Demensförbundets hemsida kan du läsa mer om demens och vad det finns för stöd för dig som är anhörig
7 Comments
Malin
25 augusti, 2017 at 17:44Detta fick mig att börja gråta.
Det är nästan som att läsa om mitt eget liv. Jag var aldrig på fritids.
Jag var hos farmor och farfar.
Farmor började bli dålig och dement, hon dog ganska fort därefter förra året, av en stroke, så hon han tack och lov inte bli så dement. Hon var min bästa vän, hela mitt liv rasade. Och jag kämpar än.
Farfar bor nu på ett hem. Han är tack och lov ganska frisk förutom ett amputerat ben och lite små-saker. Men han börjar bli virrig han med.
Det gör så ont när man bara kan stå och se på 🙁
Joanna Halvardsson
25 augusti, 2017 at 18:49Kram
Yolanda - "Det här är mitt privata krig"
25 augusti, 2017 at 17:53Min farmor hade också demens. Hon gick bort förra året. Vi stod varandra väldigt nära. Lider med dig. Kram
Joanna Halvardsson
25 augusti, 2017 at 18:49Låter kanske konstigt men ärligt talat är det ju bättre att de går snabbt än att de bara ska ligga som ett tomt skal i flera år. Kram
Veronica
25 augusti, 2017 at 17:54Jag vet exakt vad du pratar om med den skillnaden att mormor aldrig var dement men min morfar var det. Och jag var så nära mina morföräldrar som du är/var dina farföräldrar. Det är så jobbigt att se en när och kär gå igenom detta och du har båda två. Du dina farföräldrar och dina andra närstående finns i mina tankar <3
Livsresenären
25 augusti, 2017 at 22:18Jag vet att det kan vara ordentligt utmanande att hitta nya förhållningssätt till anhöriga när de förvandlas pga ålder och/eller sjukdom och aldrig mer kommer tillbaka och blir ”friska”. Jag förlorade min mamma i schizofreni när jag var liten. Hon lever fortfarande men det är en helt annan person att förhålla mig till. Sorgen över att ha förlorat min riktiga mamma är svår att hantera. Leva bredvid någon som egentligen redan dött ifrån en. Life is hard.
Sofia
26 augusti, 2017 at 09:31Det är en så konstig smärta, att den man älskar fysiskt finns, men psykiskt försvinner. ?
Mamma började försvinna när jag fyllde 30, och försvann olika snabbt under 10 år. Nu är det pappas tur, efter att mamma äntligen fick somna in för 2 år sedan. ”Äntligen” skriver jag med en otrolig kluvenhet och sorg.
Kram