Jag är väldig glad att mina föräldrar gav mig ett modernt och fint namn. Men jag har tappat räkningen på hur många gånger i mitt liv jag fått säga: ”Jag heter inte JoHanna”. När jag blev tonåring så började jag presentera mig som ”Johanna fast utan H” för att folk skulle förstå. Man kanske tänker att en liten bokstav inte kan göra så mycket. Men när man minst en gång i veckan blir kallad för någon man inte heter så kan det bli ganska jobbigt. Jag blev mest trött på lärare som jag hade under flera år men som inte kunde lära sig vad jag hette.
När jag tävlade i skytte så blev jag alltid uppropad som Johanna när jag vunnit och skulle upp på prispallen tillslut var jag jävligt trött på det. Något som vår granne Johan märkte så när det ropade upp mig som Johanna så skrek han ”Hon heter faktiskt Joanna, jag tycker det är dags att ni lär er det nu, men tanke på att hon är uppe på prispallen varje helg”. Haha efter det blev alla Johannor kallade för Joanna för de vågade inte kalla mig för fel namn igen;)
I går var det min dopdag, i 29 år har jag alltså haft ett namn som ingen kan stava till. Det här är absolut ingen pik till alla er som tror att jag heter JoHanna. Gud nu var jag sarkastisk också , kan man vara det när man har Aspergers syndrom? 😉
MVH Joanna alltså Johanna utan H, hur svårt kan det vara liksom?
1 Comment
Zandrah persson
15 maj, 2017 at 06:58Här har du en till. Heter sandra men stavar zandrah. Under min skoltid så skrevs mitt namn på alla möjliga sett. Bokstäver flyttades runt och la tills. Hoss dr så är det väldigt vanligt att dom i stället andvänder mitt mellannamn Therese eller mitt efternamn. Blivit kallad Sara och Sanna och många namn till. Trots att folk kännt mig i många många år så skriver dom fel.