Att radera sitt förflutna…

Jag vill börja med att be om ursäkt för att bloggen stundvis legat nere i dag. Det är One.com, där bloggen ligger, som haft problem med sina servar. De jobbar för att fixa det och jag hoppas att de gjort det nu.

I dag är det veckans andra dag men jag är inte riktigt med på att det är tisdag i dag, för det känns ju som det är måndag pga ledigheten i går. Så jag kommer ligga en dag efter hela vecka.

När jag vaknade i morse så kändes det iallafall som en seg måndag. Ibland undrar jag om jag har en inbygd väckarklocka. För varje gång jag ska till jobbet så vaknar jag och kollar på klockan tio min innan den ska ringa.

Men fast jag vaknat av mig själv så är jag så trött, att jag knappt tar mig upp och snoozar en stund. Jag har blivit en snoozare på senare år, för förr flög jag upp direkt klockan ringde. Kom iallafall i väg till jobbet sen åkte jag hem och åt lunch innan jag åkte till badhuset och simmade 1 km.

Väl hemma igen så roade jag mig med att radera mitt förflutna. Insåg att jag hade typ 200 kontakter på min mobil som jag inte pratat med de senaste 10 åren eller inte ens vet vilka de är. Snygg i Göteborg, Snygg i Vålberg och Snygg i Stockholm är några av dem. Har ingen aning om vilka de är, men de var tydligen snygga iallafall, haha. Troligen killar med långt hår eller tuppkam, var sånt som gällde på den tiden.
Jag raderade dem för någon vecka sedan men på något vänster lyckades jag radera alla kontakter. Så fick återskapa allt och då kom ju alla tillbaka igen, som att mitt förflutna inte riktigt vill försvinna när man minst anar det så dyker det upp igen.

I bland kan jag ångra att jag slösat bort halva mitt liv på att ha ångest, dödslängtan och destruktiva förhållanden. Men som L sa för några månader sedan… ”Vi har ingen tidsmaskin, det som har hänt har hänt och vi kan inte göra någonting åt det. Men from nu kan du göra allt annorlunda”. 

Jag önskar att jag hade fått träffat dagens Joanna redan som 15 åring. Att jag redan då hade förstått att livet inte är förstört, bara för att man fått en diagnos. Att jag redan då hade sett att även jag kunde bli lika framgångsrik som mina klasskompisar, och till och med komma längre än vissa, fast jag inte hade VG eller MVG på alla prov.

Att jag hade vetat redan då att det inte är jag som är galen, utan att det bor en sjukdom i min hjärna som gör att saker blir lite tokiga i bland. Att jag måste kämpa i uppförsbacke medan andra tar liften. Och att jag måste hålla i mig när de swishar ner för backen. För går det för fort så kommer jag krascha in i total mörker. Men bara man lär sig att hantera uppförs och nedförsbackarna så blir mitt liv lika bra som vems som helst.

Jag önskar att jag fått möjligheten att lära mig det tidigare. Men nu fick jag aldrig det och till viss del är jag ändå glad för det, för det är ju allt jag varit med om som format mig till den jag är i dag.

Så till alla ungdomar där ute som mår dåligt:

Livet kan bli bra igen, jag lovar! Det kan ibland ta lång tid innan man får rätt hjälp, men den finns att få! Bara för att livet varit jobbigt så är det inte säkert att det alltid kommer vara så. Man kan alltid börja om och förändra allt, bara man vill!
Kan jag, så kan du!