I går kväll var jag och Henrik på bio och såg Den enda vägen. Ingen av oss är ett stort fan av bio men jag hade ett presentkort som höll på att gå ut. Det här var andra gången på fem år som vi var i väg.
Jag tycker att det är för högt ljud på bio och jag störs av att andra prasslar. Och sen blir det lite jobbigt för min stackars kropp att sitta upp så länge. Att se på film hemma är bättre för då kan man iallafall ligga ner.
Men vi var helt ensamma i salongen så prasslet slapp vi. Och filmen var helt okej, lite sef i bland men man ville ändå fortsätta kolla för att se vad som skulle hända.
Joanna är speedwayfantasten från Hagfors som vid 16 års ålder fick diagnosen Aspergers syndrom. Men då var det redan för sent för då hade hon redan försökt att ta sitt liv för första gången. Sen väntade flera år med psykisk ohälsa, psykiatrisk slutenvård och åtta självmordsförsök.
I dag har hon hittat tillbaka till livet, flyttat till Karlstad. Utbildat sig till journalist och driver företaget Aspiepower media. Där hon åker runt över hela Sverige och föreläser. Hon delar med sig av sin historia för att hon vill öka öppenheten kring psykisk ohälsa. Men framförallt för att hon vill visa att en diagnos inte behöver vara ett hinder, utan kan vara en styrka om man får rätt stöd och hjälp. För det är hon ett levande bevis på.
2 Comments
Caroline
17 april, 2017 at 19:09Tycker inte heller om bio. Bland annat för det som du nämner i texten.
Men också för att jag ogillar, när som folk ”måste” har sina jädra fötter på ens ryggstöd också!
Har inte själv varit på bio sedan 2008.
Och senast jag fick presentkort, så gav jag bort det till ett ex. Kanske var otacksamt…
Joanna Halvardsson
17 april, 2017 at 21:11Gillar man inte bio så är det ju bättre att någon annan får gå som gillar det, så tycker inte alls att det var otacksamt:)