När klockan ringde vid 8 i morse, så tog jag mig inte ens upp ur sängen.
Vaknade upp med huvudvärk from hell och det kändes som hjärnan skulle sprängas, så skickade ett sms och sa att jag jobbar hemifrån i dag.
Sen somnade jag om och vaknade nyss av att pappa ringde och väckte mig.
Nu ska jag vila lite, tanken är att jag ska åka till Hagfors i dag men vi får se hur de blir.
För mig är det ganska tydligt hur viktigt stödet i skolan var.
När vi fick våra betyg inför jullovet i 8:an, så hade jag fem IG-varningar, jag gick skolan på medeltiden;)
På den tiden användes IG, G, VG och MG som betyg. Jag hade alltså fem stycka Icke godkänd.
I febuari får jag min diagnos och får helt plötsligt den hjälp och stöd jag alltid behövt men inte fått, då vi inte hade diagnosen på papperet.
Och i juni slutar jag nian med godkänt i alla ämnen.
I mitt fall var det så att jag var tvungen att ha diagnosen på papperet för att få stöd.
Två veckor innan diagnosen sattes var BUP med och sa vilket stöd jag behövde men det gick inte, sen sattes diagnosen och då helt plötsligt gick det.
Och jag klarade skolan på samma villkor som mina klasskompisar.
Stödet jag behövde:
* Mindre klass under vissa lektioner:
Det var förmåga störningsmoment i en stor klass och jag hade svåra koncentrationssvårigheter.
* Uppdelade prov:
Min arbetsförmåga var väldigt ojämn, både över olika ämnen men även från dag till dag.
Tex räknade jag gymnasiematte redan i sjuan men var värdelös på Engelska.
Men vissa dagar fungerade det inte alls och jag var lika dålig i matte som jag var engelska fast jag egentligen inte är det.
Detta hade vissa lärare svårt att förstå, så här ojämn kan man ju inte vara och jag uppfattades som lat fast jag just då kämpade mer än någonsin.
Ibland behövde jag uppdelade prov för att jag inte orkade att sitta och koncentrera mig så lång tid.
Hade jag en bra dag så räckte de med att jag gjorde 10 frågor, gick ut och gick ett varv runt skolgården och sen kom in och gjorde tio frågor till.. och fortsatte så till provet var klart.
Andra dagar funkade inte detta så fick jag gör halva provet på förmiddagen och andra halvan på eftermiddagen.
När jag mådde som sämst funkade inte det heller så kunde vi dela upp provet så jag gjorde det under flera dagar.
Vissa kanske tänker ”Men gud va fuskigt då kunde ju du öva på provet i flera dagar och få bättre resultat”, men det fanns inte energin till vi glada att energin ens räckte till att göra provet. Och bara för att jag har en NPF-diagnos och måste göra det annorlunda så uppfattas det som fusk.
Men tycker ni också att det är fusk om vi skulle plocka av mig mina glasögon och tvinga mig att göra provet?
För det är ju orättvist att jag har glasögon och inte alla mina klasskompisar.
Nej så skulle man aldrig tänka, en synskadad måste ju ha glasögon för att se.
Men det är orättvist när ett barn med NPF måste ha hjälpmedel för att få en fungerande vardag, underligt tycker jag! Nej så skulle man aldrig tänka, en synskadad måste ju ha glasögon för att se.
* Muntliga prov:
Jag har väldigt svårt att veta om jag uttrycker mig i text så personen som rättar provet förstår att jag menar det jag menar, så jag får godkänt.
Detta resulterade i att jag kunde skriva en A4 sida som svar på varje fråga, för att jag skulle vara säker. Men det tar ju väldigt mycket energi, både för mig och den som ska rätta provet.
Så det blev enklare att göra provet muntligt för då kunde läraren säga ”Bra Joanna, nu har du svarat på frågan nu tar vi nästa”.
*Skriftliga och muntliga instruktioner:
I framförallt högstadiet och gymnasiet är skolan ganska fri, man får göra många val och det kan kännas skönt.
Men det är det inte alltid om man har en NPF-diagnos, jag måste veta exakt vad jag ska göra för att komma i gång.
Och då funkar det inte med instruktioner som ”Ni ska skriva om ett land, det ska vara klart någon gång v 44 och innehålla några sidor”….
För mig måste det se ut så här: ”Du ska skriva om USA, det ska vara klart 10 oktober ( då är jag troligen klar 5 oktober) och ska innehålla tre A4 sidor”.
Jag vill inte ha massa val och frihet jag vill veta exakt vad jag ska göra.
Jag behöver både muntliga och skriftliga instruktioner och att läraren satte sig bredvid mig och startade mig.
* Kopia på lärarens anteckningar:
Som jag skrev ovan, jag behöver både skriftliga och muntliga instruktioner.
Men oftast skriver läraren på tavlan och man ska skriva av och ”vanliga” elever kanske kan tänka ”jag skriver lite av de här och lite av de där så förstår jag”…
Men det gjorde inte jag så jag skrev av ALLT som stod på tavlan, även låt stå som kan stå i hörnet av tavlan för att inte städerskan ska sudda.
Jag var tvungen att skriva av allt för att vara säker på att jag kom i håg och förstod allt när jag kom hem.
Men det tar mycket tid och energi att göra detta och att plocka ner tavlan och bära med sig den hem var ju inget alternativ;)
Men då kom någon smart person på att läraren har inget superminne, de har oftast en fusklapp och varför inte kopiera upp den så jag kan bära med mig tavlan hem utan att göra det bokstavligt talat;)
Har varit i väg på styrelsemöte och veckans tredje julbord, kommer rulla fram snart haha.
Till julbordet gick vi fackeltåg och spred lite ljus i mörkret.
Väl hemma insåg jag hur jävla mycket jag saknar Ludde så ringde honom men han hade inte tid att prata så han ringde upp.
Haha tur för mig, så jag slipper betala ett 20 minuters samtal till England;)
Nu ska jag ta en dusch och bädda ner mig i sängen för i morgon är det dags för två timmars jobb.
Fan va tiden går fort? Vart tog veckan vägen?
Det är liksom 23 dagar kvar till julafton och har inte köpt en enda julklapp än, börjar bli lite stressad.
Föresten har ni sett vad som hänt på bloggen i dag?
Familjeliv har släppt en ny snygg design, vad tycker ni hiss eller diss?
Jag har lovat er ett inlägg om dagen fram till julafton, där ni bestämmer vad jag ska skriva om. Ni ville att jag skulle skriva om kärlek och psykisk ohälsa. Första inlägg blir om hur man ska berätta för sin nya partner att man lider av psykisk ohälsa.
Min första tanke är- säg det bara! Kan inte personen ta det, nej då är det nog inte rätt partner för dig! För mig blir det ju ganska naturligt när jag träffar nya människor eftersom de oftast frågar vad jag jobbar med. Och eftersom jag jobbar med att ändra attityden på psykisk ohälsa så säger jag alltid det. Jag upplever att de flesta tar det bra, många blir nyfikna och ställer frågor.
Jag tror att alla jag dejtat/haft ett förhållande med vetat om det från början. Förutom en men då var det lite speciellt för han hade en nära anhörig som hade tagit sitt liv bara ett år innan, så ville lära känna personen först. Men när jag väl sa de blev han livrädd och drog, och de var ju så här i efterhand lika bra för han hade inte varit en bra pojkvän för mig.
Jag förstår egentligen inte varför det ska vara en sådan stor grej? För 3/4 i Sverige har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig av psykisk ohälsa, alla berörs vi på något sätt. Men ändå är det fortfarande skuld och skam. Men mitt tips är att tänka över hur du ska säga det och sen även säga att det är helt okej att ställa frågor om personen undrar något.
Henrik var ju redan min pojkvän när jag fick min Bipolär diagnos men han hade ju ingen aning om att jag hade den diagnosen, för de visste jag ju inte ens själv. Många ser Bipolär som en hemsk sjukdom för man inte riktigt vet vad det är, men jag köpte en bok om diagnosen som han fick läsa. Jag tror det är viktigt att vara beredd på att svara på frågor och vara öppen när man berättar det. Hur berättade du för din nya partner att du lider av psykisk ohälsa?
Fotograf Evelina Eklund Hassel