Detta är ett tidsinställt inlägg baserat på mina läsares önskemål
”Jag undrar lite hur du fungerade under tonåren, när du mådde sämst vad önskar du dina föräldrar hade gjort annorlunda eller om du tycker de förstod dina behov… Hoppas du förstår min undran, lite svårt att formulera till bra fråga .”
Mina föräldrar gjorde allt de kunde och lite till, de bokstavligt talat slogs för att jag skulle få rätt stöd och hjälp. Men det är inte så lätt när det inte finns någon hjälp att få, när man måste hota och slåss för att få den vård man har rätt till. När läkare frågar dem om vem som har störst problem, jag eller dem? När de bara försöker få mig att må bra och ber om hjälp. Utan min familj så skulle jag inte sitta här i dag. När man är som sjukast så måste man vara som starkast för att orka slåss för att få vård. Det orkade inte jag men min familj slogs åt mig.
Jag tycker inte de kunde ha gjort så mycket annorlunda än vad de gjorde. De försökte stötta mig när det blev jobbigt och undvika det som kan vara svårt, hastiga förändringar. Det blir alltid förändringar de går inte att undvika de helt, men då fanns de där och försökte göra de bästa av situationen. Och jag uppskattar att de pushat mig att göra saker som kunde kännas jobbiga, för de är de situationerna som fått mig att utvecklas och förstå min diagnos bättre. Under tiden som jag mådde som sämst så var jag galen över att jag inte fick duscha med stängd dörr eller sova själv på nätterna. Men i dag är jag glad för att jag inte fick det, för hade jag fått de hade jag inte suttit här i dag. Fast jag tycker det är fel att psykiatrin lägger allt ansvar på mina föräldrar, de ska inte vara deras ansvar att vaka över mig dygnet runt för de sliter sönder hela familjen. Även om jag i dag är vuxen så var det enda lösningen de hade på mitt senaste besök på psykakuten, jag vill bli inlagd medan läkaren ville skicka hem mig till mina föräldrar. De enda jag tycker att man kunde gjort annorlunda är att vi aldrig pratade om min diagnos. Anledningen till att vi inte gjorde det var för att BUP sa att sådant pratar man inte om, och man tror ju såklart att dom vet bäst. Så bara mina lärare visste men inte mina klasskamrater, tills den dag jag blev 18 år och fick bestämma själv. I dag förstår både jag och mina föräldrar att det hade varit mycket enklare för både mig och mina klasskamrater om vi hade varit öppna med diagnosen redan från början. Och sen är det inte så lätt när jag hade en diagnos som ingen visste om, mitt liv anpassades efter min Asperger diagnos men samtidigt levde jag med Bipolär sjukdom i 12 år utan att någon visste om det.
No Comments