Att få panikångest på speedway

I dag skulle jag egentligen ha varit med mamma och pappa till Karlstad men när de väckte mig kl 08, så orkade jag inte ens öppna ögonen. Det blev en ganska jobbig dag i går, de hände en grej som resulterade i att jag fick panikångest och gick hem från speedway innan den ens han börja. Två Sobril, ett bad och en timmas vila senare pallade jag mig tillbaka, för ingen skulle få förstöra min kväll. Vad som egentligen hände tänker jag inte gå in på mer för jag vill inte hänga ut någon. Men sådana här grejer tar så fruktansvärt mycket energi och jag tror inte folk riktigt förstår hur det är att ha panikångest innan de fått testa på det själva. Jag hatar kommentarer som ”Kom igen nu”  ”Kom tillbaka” osv… De går ju inte, allt är ju redan förstört. Jag kan inte sluta grina, och kommer jag tillbaka och grinar som en idiot så tror folk att jag är knäpp. Och jag vill inte vara hon som alltid skämmer ut sig. De går inte att ”komma igen” eller ”skärpa sig” när man har panikångest. Och det kombinerat med Bipolär sjukdom gör att jag blir en känslokarusell. När jag är ledsen är jag superledsen, när jag är glad är jag superglad, när jag är arg är jag superarg. Jag kan inte göra något åt de, det bara kommer. De enda jag kan göra är att fly fort som fan, innan jag skämmer ut mig. Men efter en timma palla jag mig tillbaka med solglasögon, keps och med luvan på tröjan uppdragen, så ingen skulle se att jag grinade. Och jag höll mig ifrån människor så gott de gick för att undvika att någon skulle råka säga ett ord fel så allt skulle krascha igen. Men allt slutade tillslut gott för jag fick med mig en present hem haha. Jonathan kraschade sönder sin hjälm (han klara sig bättre än hjälmen), så jag fick den till min samling. Jag får nog ta och köpa en större lägenhet om jag ska få plats med alla mina hjälmar;) Nu behövs bara en röd och en vit så har jag hel uppsättning sen;) Och Baby tyckte tydligen att hjälmen luktade gott:P