Vår förlovning

Om ni vill läsa om en chartrad helikopterresa, världens största diamant eller en förlovning i New York, då kan ni sluta läsa nu. För jag tycker bara att sånt är överskattat, varför slå till med ett stort spektakel bara för att vi förlovar oss? Blir vi lyckligare av det? Svar nej, vi har varandra och det är det enda vi behöver! Vi har egentligen pratat om att förlova oss i över ett år men jakten på den perfekta ringen drog på tiden. Vi har båda varit förlovade innan, hans slutade i en skilsmässa och min tog slut efter  bara två veckor. Så vi har ju lite bättre odds den här gången, för det kan ju inte bli så mycket sämre;) Eftersom min förra ring var ett impulsköp så var jag ganska noga med vad jag ville ha, den här gången skulle jag ha en sten. Om den var äkta eller ej spela ingen roll men jag skulle ha en sten. Det var jag fast besluten med tills vi kliver in på en butik där kvinnan bakom disken visar ringar från Schalins  och säger: ”Man måste tänka långsiktigt och se helheten, även om ni inte ska gifta er nu så måste du ju få se hur det kan se ut med två ringar”. Och precis där hade jag ändrat mig och bestämt mig för vilken ring jag ville ha och det blev ingen diamant. Dock har Henrik lovat att även om vi inte gifter oss så kan jag ju få den där diamanten iallafall om några år;) Jag har långa och väldigt smala fingrar, bebis händer säger en del, och därför kan jag inte ha vad för helst för är den för bred ser det jätteklumpigt ut, så det var en självklarhet att jag skulle vara med och prova ut ringen. Sen har jag ju även Aspergers syndrom och upplever att saker som andra inte ens känner skaver och är obekväma, så det tog ett tag innan vi hittade rätt. Men jag älskar den här ringen och det känns knappt att jag har den på mig. Någon spektakulär förlovning blev det inte, men den bästa för oss. Vid 00- tiden till natten den 26/6, på vår fyra års dag klättrade vi genom staketet på speedwaybanan och bytte ringarna på pressläktaren. Utan den där speedwaybanan så hade vi aldrig träffats och både har en speciell relation både till Valsarna och Tallhult. Jag och Henrik träffades egentligen första gången i slutet av 90- talet när han körde för Valsarna och jag stod gömde mig bakoms pappas ben när han pratade med honom efter matcherna. Vid den tiden var han inte särskilt intresserad av mig och det var väl tur,  eftersom jag då var 8 och han 19 år 😉 I stället fick vi kontakt på facebook efter nästan 15 år och första gången vi träffades den gången, var just på pressläktaren på Tallhult. Så platsen kändes ganska självklar. Nu tjatar alla om bröllop men det blir det inte förrän om fem år eller nått, varför följa traditioner och sånt när man kan vara cool och unik?;)