Det är nästan exakt två år sedan jag trampade snett och skade foten för första gången. Jag snubblade och Josef tog emot mig. Och ingen av oss förstod allvaret i det som just hade hänt.
Efter mycket om och men och åtta veckor med avtagbart gips så gick man in i foten och kollade hur det såg ut. Då fan man en sprucken sena som hade vuxit fast i ett ben. Senan lagades och efter sex veckor var jag redo för rehab. All kändes bra till jag en dag skulle ställa mig upp från soffan och det sa pang och jag gallskrek av smärta.
Någon hade hänt igen, vad är ännu oklart. Men efter 11 månader med avtagbart gips och rehab har man insett att det inte kommer ske ett mirakel. Så den 27 maj hoppar jag och foten upp på operationsbordet. Och jag hoppas bara att de ska klara att fixa felet få jag slipper leva med smärta.
Dagarna går ju ganska bra för då gör jag massa saker så jag inte hinner tänka. Men det är helt omöjlig att somna när hela benet pulserar av smärta.
Daily Archives