Den här veckan har jag gjort mina tre första dagar på nya jobbet. Och efter nästan två månader hemma så märks det ganska tydligt att jag inte är van att vara social. Är galet trött efter fyra timmars jobb fast jag för inte alls för länge sedan jobba det varje dag i ett år. Alla nya intryck gör min hjärna trött och när jag väl kommer hem så orkar jag inte vara social mer, jag måste ladda mina batterier som dras ur snabbare än hos ”vanliga” personer eftersom min hjärna går i 200 km/h. Så när alla andra är ute och steker i sommarvärmen som är här, så har jag låst in mig i lägenheten med Baby och dragit igen gardinerna och maraton-tittat på Unga föräldrar. Pallade mig nyss upp från soffan för att fixa nått att äta, för de måste man ju. Men nu är jag tillbaka i soffan och väntar på att Maria Wern ska börja. I morgon är det ledig dag och jag ska börja dagen med en lång sovmorgon, sen ska jag tvätta och planera inför fredagens frilansjobb.
4 maj, 2016
I dag är det exakt två sedan som jag själv klev på ett tåg från Edinburgh till Glasgow. Jag var i ett främmande land på en reportageresa med journalistlinjen vi skulle göra en tidning, och jag hade bestämt mig för att leta reda på ett av Skottlands två speedwaylag. Alla som varit inne i speedwayvärlden på riktigt, vet alla är som en stor familj. Men jag hade nog inte riktigt förstått innebörden av det förrän jag satte mig på det där tåget. En månad tidigare hade jag kontaktat Glasgow speedway per mail och berättat om att jag hade en reportageidé, och Derek, en av de ansvariga i klubben svarade mig. Han tyckte det var väldigt kul att jag ville åka ända från Sverige för att skriva om speedwayen i Skottland, eftersom det inte är en stor sport i det landet och det som sagt bara finns två lag som ingår i den Engelska ligan. Derek plockade upp mig vid tåget och körde mig till banan och där välkomnande man mig med öppnade armar. Även om jag var i ett land jag aldrig varit förut, på en speedwaybana jag aldrig varit på, med människor jag aldrig träffat och som pratade ett annat språk så kände jag mig lika välkommen som på Tallhult. De hjälpte mig med mitt reportage och såg till så de förare jag ville intervjua kom till banan och pratade med mig. Jag fick gå som jag ville på banan, alla pratade med mig och när de fick höra att jag kom från Sverige rabbla de upp alla svenska förarna de visste namnet på. Jag bjöds på mat och man tog in mig i depån och presentera mig för alla förarna, och där blev det ännu tydligare vilken familj speedwayvärlden är. Valsarnas Anders Mellgren hade vart med om en hemsk olycka vecka innan och brutit ryggen och direkt man fick höra att jag var från Hagfors så kom frågan ”Hur mår Anders?”, när jag lämnade banan hade jag med mig 18 olika krya på dig hälsningar med mig hem till Anders. Varje jul och påsk kommer en hälsning från Glasgow speedway och Jag bär med mig dem och upplevelsen av att se speedway i Skottland i hjärtat. Och jag hoppas att jag en vacker dag kan ta med mig Henrik och åka tillbaka.