Åh jag hatar hastiga förändringar!
I morgon ska jag till läkaren på psyk för att få ett läkarutlåtande för att jag vill ha förlängd aktivitetsersättning på 50%.
Och jag ska få träffa läkaren som jag träffade senaste gången, det är ju skit bra att man får träffa samma läkare för det är inte ofta det händer. Men jag fick inte ett så bra intryck av just den här läkaren. Ni kanske minns läkaren som raderade alla mina mediciner jag hade liggandes på apoteket så när jag kom dit så var alla borta och jag fick lägga ner en vecka på att få tillbaka dem igen? Minns ni inte det så kan ni läsa om händelsen här.
Och självklart är det just den här läkaren jag ska träffa i morgon, jag ska informera honom om att han borde gå en datakurs.
Men jag är mest orolig för vad han kommer skriva i utlåtandet då han sist jag var där tyckte ”Ja men du kanske kan börja jobba lite mer nu…”
Öhm… Alla som känner mig vet att jag inte ens klarar att jobba 50% och att jag har massa sjukdagar varje månad och egentligen kanske jag borde jobba lite mindre men man kan ju inte få ersättning för tex 60% från F-kassan. Så därför kämpar jag varje månad med att klara att jobba de 50% och det är inte många månader på ett år som jag klarar det, och jag klarar absolut inte att jobba lite mer.
Jag skulle ha haft med en person som skulle hjälpa mig att förklara det här för den här läkaren men nu skicka hon sms om att hon är sjuk och inte kan blir med. Och det hade varit skönt att ha någon med som kunde intyga hur min verklighet ser ut och försöka få honom att förstå det. Nu får jag antagligen honom att förstå det själv för jag kan prata för mig, men hatar den där ångesten som jag måste ha nu tills morgon när det är över. Hon kan ju självklart inte rå för att hon är sjuk men det hjälper ju inte mig just nu.
Och det här är en oro uppstår just pågrund av hur det ser ut inom psykvården i Sverige i dag. Hade vi inte haft massa stafettläkare som man inte känner som ska skriva läkarintyg på ett 20 min långt samtal, så hade jag inte behövt ha den här oron.
No Comments