Hej.
Mitt namn är Björn Wikström och jag är störd.
Nej, inte lätt störd, inte så där skojigt. Utan jag har en psykisk störning och det är så det är. Jag har bipolär sjukdom typ 1. Vilket betyder att jag kan pendla mellan manisk/psykotiska skov och depressiva stunder.
Jag som sjuk har ett enormt ansvar för min egen hälsa. Det är om det ansvaret jag vill prata med dig om.
Givetvis har jag ett, som jag skrev, eget ansvar. Det ansvaret handlar tydligast om att jag måste lära känna min sjukdom för att på så sätt förstå mina egna reaktioner.
Jag har även ett ansvar att sprida min kunskap till min omgivning. Då handlar det inte endast om att predika att jag är sjuk. Snarare handlar det om att informera om vad mitt sinne klarar eller inte klarar. Vad som triggar mig och vad som får mig att bli sjuk. På det sättet kan jag på något sätt säkra upp för att jag ska må bra.
Med bipolär sjukdom kan man gå utan skov under lång tid, flera år. Det handlar oftast inte om ifall jag blir sjuk igen, snarare när jag blir det. Därför är just ansvaret för att säkra upp så himla viktigt.
Men är det bara jag som är sjuk som bär på detta ansvar?
Enligt mig, nej.
Mina anhöriga har också ett utökat ansvar. Ett ansvar som bygger på kärlek och en vilja att stödja och hjälpa, förebygga och stärka. I just dessa fall handlar ansvaret ofta om att lyssna, med en vilja att förstå. Förstår du inte så säg det, det kan ju, med stor sannolikhet vara så, att jag inte klarat av att förklara det.
Ansvaret handlar ofta också om att inte ”kränka”. Just ordet kränka har blivit så vansinnigt laddat. I detta fall handlar det ofta om en missad kommunikation och dialog. Avsändaren och mottagaren talar inte samma språk.
T.ex. så berättade jag för min mormor att jag inte klarar av att jobba som det är nu och att jag ofta reagerar med att jobba i 250km/h. Detta är ett maniskt beteende som ofta drar med sig att jag blir paranoid och tror att alla hatar mig. Sedan blir jag hemma och mår sämre och klarar inte att gå tillbaks.
Hennes kommentar är nog inte helt annorlunda från de många andra anhörigas:
– Jag fattar inte det, men jag önskar bara att du ska jobba vanligt och ha en massa arbetskamrater och få vara ”Normal”. Men detta behöver du inte berätta för andra släktingar!
Denna kommentar gjorde mig så himla ledsen. Hon fattade inte, det kändes som hon spottade mig i ansiktet!
Hade hon i stället sagt:
– Jag förstår inte, men vad glad jag blir att du berättar!
Då hade vi haft en helt annan utgångspunkt.
Frågan är om det är för nära relation när jag själv ska ”lära” mina anhöriga om min sjukdom. Det borde ju inte vara det, det är ju inte så med de som har cancer?!
Anhöriga behöver inte förstå allt, men de bör och kanske måste ändra sin okunskap.
Att förstå eller visa en vilja på att vilja stödja är en väsentlig skillnad.
Mitt bästa tips är: Håll handen & Håll Käften, så löser det sig nog.
För oavsett hur mycket du läser om min sjukdom så är det bara ett ramverk över diagnosen. Vi är alla människor och vi reagerar och agerar alla olika inom ramen!
Kram //Björn
No Comments