En februari förmiddag 2011 låg jag i min säng i Hagfors och hade 39 graders feber.
Jag sover till och från och när jag vaknar och kollar på telefonen så inser jag att jag har ett missat samtal och att någon pratat in ett meddelande.
Ringer till röstbrevlådan och hör en röst jag inte känner igen säga ”Hej Joanna, jag ringer från Värmlands folkblad och vi skulle vilja skriva ett reportage om dig, så ring gärna upp mig”.
Va? Varför vill tidningar skriva om mig undrade jag och ringde upp och trodde att det här måste ju vara ett misstag.
Det var inget misstag, någon hade tipsat om mig och min blogg och innan VF ens han gå härifrån så ringde NWT och också ville göra ett reportage och sen var karusellen i gång.
Sedan dess har jag vart med i både tv, radio och tidningar ett antal gånger.
Jag har vart med i P4 Värmland tre gånger på 1 år, jag har blivit deras ”Asperger stammis”;)
Jag blir i bland stoppad av människor på stan som bara vill säga att de sett mig i tidningen eller lyssnat på mig på radion.
Sedan mitt semesterprat har det blivit oftare.
När jag var i Hagfors var det tio personer som ville krama mig och säga att jag är så himla bra.
Haha snart får jag köra kändistricket och ha solglasögon och keps när jag är i Hagfors, tror jag;)
Nej skämt och sido, men efter att varit mobbad i X antal år och fått höra att allt man gör är fel så blir det en ganska stor kontrast.
Men jag gillar när människor kommer fram och berättar att de uppskattar mitt arbete, då vet jag att jag ska fortsätta med det här så fortsätt med att stoppa mig på stan;)
Men att bli en offentlig person har även nackdelar.
Vissa människor förstår inte gränser.
Det har resulterat i att jag har hemlig telefonnummer.
Men det stoppar dem inte, när inte mitt nummer finns så kontaktar de min min familj, mina grannar, och försöker få tag på mig på jobbet.
Och då tycker jag att man gått för långt, alldeles för långt.
Alla trakasserier och hot kommer polisanmälas, för det är inte okej någonstans.
Ja, jag har valt att vara en offentlig person och delar öppenhjärtigt med mig av mitt liv men samtidigt måste jag få ha ett privatliv precis som alla andra.
Därför är min privata facebook privat och där lägger jag bara till personer jag känner eller arbetar med. Vill man följa mig på facebook gör man det på
bloggens sida.
Jag vill än en gång säga tack för alla fina mail och kommentarer ni skickar.
Det är ni som får mig att fortsätta göra det här.
Men snälla låt mig få ha ett privatliv.
