februari 2015

Det har nu gått en vecka sedan Henrik valde att lämna mig.
Jag är ganska stolt över mig själv och hur jag klarat situationen. Vem som helst blir ledsen när ett förhållande tar slut efter nästan tre år.
Men när jag faller har jag en förmåga att falla lite djupare än de flesta.
Mina tidigare separationer har slutat med återfall med självskadebeteende och besök hos psykakuten.
Den här gången har jag inte ens behövt ta en tablett lugnande. De handlar inte om att jag är mindre ledsen den här gången snarare tvärt om.
Det här är mitt mest seriösa förhållande och ett tag trodde jag att jag skulle leva med honom för alltid.
Sen tog det bara stopp, tvär stopp. Men skillnaden mot tidigare är att nu har jag strategier.
Man får vara  ledsen.
Det är helt normalt. Men jag försöker hela tiden ha folk omkring mig och försöka låta vardagen rulla på som vanligt så mycket det går.
Jag får inte fastna i tankarna. Men skulle jag göra det så vet jag att det ligger en ask Sobril i väskan och väntar på mig.
Den här gången väntar jag inte tills jag brister.
Jag tar den där tabletten när jag behöver ta den.
Det är okej om jag är drogad i någon dag.
Jag tillåter mig själv att vara det. Och om tabletten inte hjälper så ringer jag till psykakuten INNAN jag börjar skada mig själv.
Jag ber om hjälp.
Det finns hjälp att få.
Jag kan få träffa en doktor och få starkare lugnande för stunden.
I bland behöver alla lite extra hjälp.
I dag tar jag emot den innan det gått för långt.
Innan själen går sönder.
Den största skillnaden är- att i dag vill jag vara frisk.