I dag landade det efter längtade brevet i brevlådan.
Efter fem månaders väntan har jag fått operationstid, nästa fredag.
Äntligen ska det ske. Äntligen ska jag få hjälp. Äntligen kanske min smärta släpper snart
med min kropp vågar jag inte riktigt tro på att en operation kommer hjälpa.
Men samtidigt börjar jag bli nervös. De ska skära i min fot. 15 cm ska de skära upp, säger dem.
Och jag vet att av 3/4 operationer jag gjort hittills så har jag mått pyton efteråt, så dåligt så de inte har kunnat skicka hem mig. Och av 3/4 har jag fått komplikationer och cp infektioner i såren efteråt och sår som inte vill läka.
Nu ska jag gipsas för för första gången. Adjö med ortos jag kan ta av på nätterna och hej vill riktigt gips i sex veckor. Sex veckor utan att kunna duscha ordentligt. Jag kommer få cellskräck i det där gipset.
Om allt går som det ska hinner jag ta körkort innan operationen. Jag hinner åka till Karlskoga och föreläsa. Till Nässjö hinner jag inte, som jag hade tänkt.
Men till Nässjö ska jag. Fyra dagar efter operation ska jag hoppa på tåget själv med gips och bege mig till Småland. Sen är tanken att jag ska till Stockholm den 12/12 och medverka på ett seminarium med gips. Jag jag är envis som en get.
Nu ska jag plugga teori som en idiot, jag har inte tid att misslyckas nu.
Och du feber försvinn från min kropp för jag har inte tid att vara sjuk nästa vecka.
]]>
